Den første grunnleggelsen – et nonnekloster

Ved markedsplassen i Fanjeaux

Men uansett var oppdraget for kongen dermed fullført, og de to Kirkens menn var frie til å dra hvor de ville. De dro til Roma, hvor de ankom mot slutten av 1204. Diégos mål var å få tillatelse av pave Innocent III (1198-1216) til å gå av som biskop for å reise til Russland eller Ungarn for å forkynne evangeliet der. Men paven nektet å godkjenne dette prosjektet og overtalte dem til i stedet å reise til Languedoc for å assistere cistercienserne og gå løs på kjetteriet som truet Kirken på hjemmebane.

Les videre →

En reise til Norden og et første møte med katarene

Jakobinerkirken i Toulouse

I mai 1203 kom kong Alfons VIII av Castilla (1158-1214) til bispedømmet Osma med hele sitt hoff. På slutten av 1203 valgte han biskop Diégo til å reise til «Markene», det vil etter all sannsynlighet si Danmark, for å forhandle frem et ekteskap for sin sønn Ferdinand, og biskopen tok Dominikus med seg. Danske kongsdøtre var da populære på ekteskapsmarkedet takket være de antatte danske kravene på Englands trone etter kong Knut den store.

På vei nordover dro biskop Diégo og Dominikus gjennom Languedoc i Sør-Frankrike, hvor kjetterbevegelsen albigenserne hadde satt seg fast. I Toulouse møtte Dominikus denne bevegelsen for første gang, ettersom mannen de overnattet hos, var albigenser. Dominikus tilbrakte hele natten i diskusjon med ham, og det endte med at albigenseren avsverget sine kjetterske feiltakelser. Det er allmenn oppfatning at Dominikus fra den natten visste hvilket arbeid Gud hadde utsett ham til. Det var kjetternes forsoning med Kirken som skulle bli det viktigste elementet i hans apostolat, og redskapet skulle bli en ny prekenorden. Les videre →

Dominikus’ fødested

Dette er første artikkel i en serie om St Dominikus’ liv og opprettelsen av dominikanerordenen. I sommer kan du til og med vandre i hans fotspor i virkeligheten. Se videosnuten “Following the footsteps of St Dominic“. Teksten under er fra www.katolsk.no.

Den hellige Dominikus de Guzmán (sp: Domingo; lat: Dominikus) ble født mellom 1173 og 1175 i Caleruega (da Calaroga) sørøst for Burgos i Gamle Castilla i Spania (da kongeriket Castilla). Området var blitt erobret tilbake fra maurerne knappe hundre år tidligere. Han kom fra en gammel adelsfamilie og faren var byens tilsynsmann, Felix de Guzmán, og moren var den salige Johanna av Aza. Noen av Dominikus’ biografer hevder at begge foreldrene var adelige og i slekt med kongehuset i Castilla, men denne påstanden dukker først opp etter midten av 1500-tallet i ordenens breviar og fant derfra vei inn i det romerske breviaret. Les videre →

Det kan synes som om vi gir dem tilbake til deg, Gud, du som først gav dem til oss. Men likesom du ikke mistet dem da du gav dem til oss, så mister heller ikke vi dem når de vender tilbake til deg.

“Ikke som verden gir, gir du” – du som er alle sjelers venn. Det du har skjenket, det tar du ikke fra oss. Dersom vi tilhører deg, er det som er ditt, også vårt. Livet er evig og kjærligheten udødelig, døden er bare en synsrand og synsranden kun en grense for det vi kan se. Løft oss derfor opp, du sterke Guds Sønn, så vi kan se lenger; rens vårt blikk så vi kan se klarere; dra oss tettere til deg, så vi kommer nærmere våre kjære som allerede er hos deg. – Og mens du bereder en bolig for oss, gjør oss samtidig rede til gleden der! For der du er, skal også vi være, i all evighet.

Amen.

Bede Jarrett OP, Bønnebok for Den katolske kirke, side 704 (St. Olav forlag 1990)

Hvile har vært sommerens hovedtema her på OPDACIA.org-sidene. I en serie innlegg har vi blitt minnet om hvor viktig det er å gå til kildene, søke stillheten og finne ny styrke gjennom bønnen og kontemplasjonen.

Feriedagene har vært en tid der vi har kunnet praktisere disse gode rådene. Nå vender vi tilbake til arbeidet, styrket i både kropp og sjel, med ladede batterier. Vi kjenner at hvilen har gjort oss godt. Konsentrasjon og overskudd er større enn før ferien, og vi opplever at vi har noe å gi til andre.

Likevel har de fleste erfart at hverdagens aktiviteter og travelhet raskt setter inn. Før vi vet ordet av det, har plikter og tidspress tatt styringen. Hvor ble det av det store perspektivet, forankringen, retningen, målet, roen, gleden, balansen, dømmekraften, tålmodigheten, nestekjærligheten? Les videre →

Klockan är halv 4, tidig morgon. Det är mörkt, men inte så länge till. Om en stund syns första randen av ljus vid horisonten. Några fåglar börjar kvittra, en svag vindpust kommer. En ny dag börjar.

Den skapande rörelsen i alla ting  – den kallar vi för Gud. Han är inte en igångsättare av ett maskineri som sköter sig självt. Gud är själva insidan av det skapade, det som bär det genom tiden.

Natten är sinnebilden för vilan. Vi vilar, naturen vilar.

Natten är också tiden för att tro. Livet kan vara som en lång natt, utan ljus, utan glädje.
– Kommer livet att börja om? Kommer det en gryning? Får jag ny kraft?
I nattens mörker behöver jag tro att dagen skall komma. Jag svetsas samman när jag tror.

Ur tystnaden, natten och mörkret skapar Gud liv.

Om vi skall skapa något verkligt nytt, så sker det ur tystnaden. Det gäller också för oss. Så natten är bara en etapp. Vilan är bara en förberedelse. Det som tycks dött är på väg att blomma upp.

Men vems är kraften att lyfta fram liv ur mörkret?
Gud är den kraften.

Hur är då det liv som föds fram i mörkret?
Det är en ny slags vila. En vila i rörelse, rytm skapat ur kaos.

”Då när ingen rädsla längre håller…känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen.” säger diktaren Karin Boye.

Möter vi människor, gör vi saker under dagen utifrån nattens tystnad, vilande i tilliten- då blir livet ett liv i Anden. Det som är splittring och motsägelser bärs fram i vilan som är rörelse i Gud.

Sök inte vilan. Sök vidare bortom vilan. Sök vilan.

Björn Engdahl OP, Lund