2. søndag i påsketiden, Miskunns-søndagen
I dag firar den Gudomliga Barmhärtighetens söndag. Det är en fest som påve Johannes Paulus II införde år 2000 för den Andra Påsksöndagen. Han gjorde det i samband med helgonförklaringen av syster Faustina Kowalska. När festen firades för första gången ett år senare sade han: En dag sade Jesus till syster Faustina: ”Mänskligheten kommer aldrig att finna friden förrän den sätter sin tillit till den Gudomliga Barmhärtigheten”. Den Gudomliga Barmhärtigheten. Det är Påskens gåva som Kyrkan tar emot av den uppståndne Kristus och ger till mänskligheten (Divine Mercy Homily, April 22, 2001).
Festdagen är alltså ny, men läsningarna ur Skriften som Kyrkan ger oss denna söndag ändrades inte när den infördes. Låt oss därför se efter vilket samband som vi kan finna mellan den Gudomliga Barmhärtighetens fest och berättelsen om mötet mellan den uppståndne Kristus och lärjungen Tomas.
Vi ska börja med att se, att när Jesus säger till Tomas att sticka handen i hans sida, ger han honom ett påtagligt och odiskutabelt bevis på att han är uppstånden. Men samtidigt lägger Jesus till en bön som kan tyckas överflödig. Han säger: Tvivla inte, utan tro. Nu är den bönen inte alls överflödig. För när Tomas nu framför sig har det påtagliga beviset på att hans Mästare är uppstånden, när han sticker sin hand i dennes öppna sida, ber Jesus honom att gå utöver detta förnimbara, fysiska bevis på hans uppståndelse. Han vill att Tomas ska gå vidare och förstå det Kärlekens outgrundliga mysterium som denna händelse vill uppenbara för honom.
Detsamma hade skett med de andra lärjungarna en vecka tidigare. Om det hörde vi i början av dagens evangelium. Och när evangelisten Johannes berättar om det skriver han att de efter mötet med den uppståndne Jesus sade till Tomas: Vi har sett Herren.
Johannes använder ordet ”sett”, men när han gör det vill han uttrycka något som är mer än att bara se den Uppståndne framför sig. Det han menar är en ny varseblivning, en som sker inom människan. Det är att bli medveten om en ännu vackrare och andlig verklighet – en som bara kan ”ses” i den Helige Ande. Och lärjungarna hade kunnat ”se” sin Herre på detta nya sätt tack vare att Jesus först hade andats på dem och sagt: Tag emot helig ande. Då hade deras ögon öppnats och de hade ”sett” att den seger som den Uppståndne vunnit över den fysiska döden egentligen var en ännu större seger. Det var den seger som Guds barmhärtiga Kärlek vunnit över människans synd.
För allt sedan han hade uppstått är det som Kristus förkunnar inte endast segern över kroppens död, utan det är framför allt segern över den andliga döden som omsluter och sluter inne människan som syndar. Det som den uppståndne Kristus förkunnar är inget annat än den gudomliga Barmhärtighetens slutgiltiga seger över det Onda. Och det är därför som Jesus – när han genom att säga ”Tag emot helig ande” öppnar lärjungarnas ögon så att de kan ”se” denna den gudomliga Barmhärtighetens seger – också genast uppenbarar för dem vad konsekvensen är av denna seger. Han säger: Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna. Och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.
Knappt hade alltså lärjungarna förstått att de själva är de första som förlåtits genom denna seger, att de är de första som får del av Kristi uppståndelse, förrän de får motta kraften och uppdraget att sprida denna förlåtelsens nåd till alla människor.
Men nu tillbaka till Tomas som inte hade varit med en vecka tidigare. När han i dag sticker sin hand i Jesu sida inbjuds även han att tro att Guds Barmhärtighet har vunnit seger också över hans synd och att han nu kan ta emot det nya liv i den helige Ande som den Uppståndne ger honom. Det vill säga, han bjuds att gå in i den frid som tillhör Guds förlåtna barn. Och att Jesus vill att vi alla går in i den friden kan vi förstå när vi hör honom säga till lärjungarna: Frid åt er alla.
Och då är vi tillbaka där vi började för en stund sedan – i orden som syster Faustina tog emot: Mänskligheten kommer aldrig att finna friden förrän den sätter sin tillit till den Gudomliga Barmhärtigheten. Vilket också kan uttryckas så här: ”Mänskligheten kommer aldrig att finna friden förrän den inser och tror att Guds Barmhärtighet har vunnit seger över all synd och över all död”.
Därför är det på sin plats att vi i dag, när vi firar den Gudomliga Barmhärtigheten, frågar oss själva: Har det hänt att också vi, ställda inför vår egen synd, har stängt in oss i vår skuldkänsla i stället för att tro på förlåtelsens verklighet och ta vår tillflykt till Förlåtelsens sakrament som är anförtrodd Kyrkan? Och också: Talar Jesu sår mer till mig om dom än om Guds Barmhärtighet?
Skulle våra svar vara ja på någon av dessa frågor, kan vi finna stor tröst i Tomas och i hur Jesus bemöter honom. För också vi behöver ”se”. Också vi behöver tro att Jesu sår, och vattnet och blodet som flöt från hans sida, talar till oss om Livet och inte om döden. Det är just den insikten som dagens evangelium vill förmedla till oss – insikten om att förlåtelsen leder till Livet. Jesus uppfyller i dag Tomas vilsna önskan och övervinner hans synd, misstrons synd. Och han säger: Tvivla inte, utan tro. Genast svarar Tomas: Min Herre och min Gud.
Förut tvivlade Tomas. Nu ser han det påtagliga och uppenbara. Men mer än så. Han vågar ta steget. Han går vidare. Och han kan så bekänna närvaron och kraften av det osynliga.
Måhända är Tomas också är vår Tvilling. I dag visar han oss något viktigt och det är att Guds Barmhärtighet är starkare, mycket starkare än misstro och tvivel.
Henrik Alberius OP,
Lund