Guds Ande, som i skapelsen svävade över vattnen, är den kraft som vid bebådelsen överskuggar Maria och frambringar livet i henne. Hennes barn är mer än en enastående människa, mer än ett stort helgon, mer än en messiasgestalt, han är Messias själv. Maria blir havande och föder en son, som inte är resultatet av mänsklig planering utan frukten av Guds plan med människan: inget är omöjligt för Gud. Maria säger att hon är Herrens tjänarinna. Det är inte bara uttryck för ödmjukhet, utan också för läraktighet och kärlek som uttrycks. Hon ställer sig i den långa raden av tjänare. Hon uttrycker sitt samtycke till Guds vilja, som fri och rationell varelse, detta som är definitionen av tro: att fritt, med förstånd och vilja, ge sitt samtycke till Guds uppenbarelse. Mose och Josua och hela Israels folk hade bekänt sig som Guds tjänare, men aldrig någon kvinna förrän Maria. Marias ja bryter fram ur hennes tro, grundad i vissheten att Gud är trogen och aldrig sviker sina löften. Han blir vid bebådelsen närvarande på ett nytt, oväntat, oöverträffat sätt, som människa bland andra människor. En närvaro som började då men som fortsätter i dag och skall fortsätta till tidens slut. Det människoliv som blir till i dag skall en gång försäkra oss: Se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.
I trosbekännelsen faller vi i dag på knä vid dessa ord: ”han blev avlad genom den helige Ande och föddes av jungfru Maria”. Ett provocerande påstående! Gud har själv gripit in, personligen, i historien genom denna flicka, Maria, för att åstadkomma att Logos, Guds eget Ord, blir kött. Gud skänker sig personligen, visar slutligt vem han är. Maria blir samtidigt modellen, arketypen för den troende, för din och min tro. I ditt och mitt liv skall Guds närvaro ta form, inte bara i vackra tankar och korrekta idéer, utan i kött och blod, i handlingar, i det vi upplever och utför, tänker, känner, planerar, lider och gläds åt, dag och natt, så länge vi lever här på jordens scen.
Evangeliet om bebådelsen är modellfallet för mitt liv som troende, som Kristusbärare i världen. På mina vägnar tog Maria emot Ordet. Meningen är att jag, alldeles som Marias barn, Jesus Kristus, skall tillämpa psaltarorden på mig själv: En kropp har du danat åt mig. Se, här är jag: jag har kommit för att göra din vilja. Så medverkar jag i Kristi verk, tillsammans med hans mor, och låter Gud bli kött och blod i just den del av verkligheten som kommit på min lott.
Den viktiga frågan är: hur blir Kristus inkarnerad, blir kött och blod, i mitt liv? I vilken del av min existens har han ännu inte blivit kött och blod utan förblivit en vacker tanke?
Lyssna till den helige Bernhard av Clairvaux, när han predikar på denna dag. Han lägger dessa ord i Marias mun:
Maria sade: Må det ske med mig som du har sagt. Må Ordet som var av begynnelsen hos Gud göra sig till kött av mitt kött, enligt ditt ord. Jag ber att det inte skall bli ett ord som uttalas och är borta. Det skall bli ett ord som föds och förblir, som kläds i kött, inte i luft. Må det inte bara bli hörbart för öronen utan också synligt för ögonen, kännbart för händerna, bärbart på skuldrorna. Må det inte bara bli ett skrivet och stumt ord, utan inkarnerat och levande, inte som stumma antydningar, präntade på döda hudar, utan levande, danat i mänsklig gestalt i mitt kyska moderliv, inte beskrivet med den döda pennan utan genom den helige Andes verkan. Må det ske, på ett sätt som det aldrig har skett före mig och aldrig kommer att ske efter mig. Ja, många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna (Heb 1:1). Man berättar att ordet hos vissa tog gestalt i örat, hos andra i munnen, hos andra i handen. För min del ber jag att det skall ta gestalt i mitt moderliv, enligt ditt ord. Jag vill inte att det skall deklameras vältaligt, inte att det skall förbli en antydan om framtiden eller en drömbild, utan att det blir inandat i tystnad, inkarnerat i min person, djupt förankrat i min kropp.
Bernhard, Homilia super ”Missus est”, 4, 11.
Anders Piltz OP, Lund