Min glädje skall vara i er

6. søndag i påsketiden, år B

6. søndag i påsketidenJoh 15:9  ”Bli kvar i min kärlek

Jesu kärlek för sina lärjungar har sin grund och sitt upphov i den kärlek som förenar Fadern och Sonen. Fadern, i sin stora kärlek för människorna, har sänt sin son och planterat honom mitt i världen som en vinstock. På samma sätt sänder Jesus sina lärjungar – grenar på vinstocken – för att fortsätta hans mission och bära mycket frukt.

Den kärlek Jesus älskar sina lärjungar med måste besvaras, de ska vara kvar i hans kärlek. Hur blir man kvar i hans kärlek? Genom att hålla hans bud. Det handlar inte om att ha många fina känslor, ”känna” att man älskar, utan att konkret, i det vardagliga livet gå i hans fotspår. Följa hans exempel, leva i lydnaden till Fadern som han själv har gjort och i denna lydnad ge sitt liv för varandra. Fadern har sänt sin son och sonen förblir i Faderns kärlek genom sitt ständiga JA till hans vilja. På liknande sätt förblir lärjungen i Jesu kärlek genom att följa honom, ge sitt liv såsom han själv gjorde.

Det handlar inte så mycket om att älska som att låta sig älskas, att bejaka och ta emot Faderns kärlek, som genom honom flödar över till dem. Att förbli i hans kärlek är att leva i den kärlek som förenar Fadern och Sonen. Att låta Fadern älska oss i sin Son utan rädsla och förbehåll och öppna oss för den gåva han vill ge oss: livet, ett liv i överflöd. Guds kärlek som vi aktivt bejakar och tar emot förvandlar oss, gör oss i stånd att älska varandra.

”Min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig”

I Evangelierna ser vi hur Jesu ankomst fyller med glädje dem som tar emot honom. Här går vi ett steg djupare in i denna glädjens hemlighet. Det är Sonens egen glädje som blir de troendes glädje. Sonen bjuder sina lärjungar att gå in i hans glädje, att ha del i den, växa i den. Denna glädje är Sonens glädje som alltid är vänd mot Fadern. Den är Guds gåva till människan och den kommer att växa i henne, ju mer hon förblir i sonen och följer hans bud. Glädjen och kärleken hör ihop. Ju mer lärjungen följer Jesus och ger sitt liv såsom han själv gav sitt liv, desto större blir glädjen. En gudomlig glädje som världen inte anar och inte kan ge, för att den kommer från Gud.

”Jag kallar er inte längre tjänare… jag kallar er vänner”

Jesus kallar oss till att bli hans vänner. Han har valt oss, inte vi honom. Denna vänskap kommer inte från ett ömsesidigt val utan från Jesus själv, han som ger sitt liv för oss. Denna vänskap förvandlar oss och gör oss mer och mer lika den vi älskar, så att det inte längre är vi som lever, utan Kristus som lever i oss. Vår vilja blir att göra hans vilja, Faderns vilja. Då kommer vi att kunna be Fadern om vad vi vill och han kommer att ge oss det.

Vi är kallade helt utan förtjänst från vår sida, det är Guds fria val.

Vi läser redan i Gt:

”Det var inte för att ni är ett större folk än andra som Herren fäste sig vid er och utvalde er – ni är ju det minsta folket av alla. Men Herren älskade er” (5 Mos 7:7-8).

Abraham och Mose kallas för Guds vänner, de har inte bara fått ett uppdrag av Herren utan han har uppenbarat för dem sitt hjärtas tankar, sin frälsningsplan:

”Abraham, min vän” (Jes 41:8)

”Och Herren talade till Mose ansikte mot ansikte, som en människa talar till en annan.” (2 Mos 33:11)

”Ni skall älska varandra”.

Man skulle kunna tro att Jesus begränsar den ömsesidiga kärleken till en inbördes kärlek som gäller bara hans lärjungar. I själva verket blir de som han har kallat och samlat i sin kyrka ett synligt tecken på den kärlek som Gud älskar alla människor med. En kärlek som har kraft att hela oss så att vi kan leva försonade med varandra och ha vår glädje i varandra som vänner. Det blir uppenbart för alla att denna kärlek har sitt ursprung i Gud, den Treenige.

Syster Veronika OP, Rättvik, Sverige

Syster Veronika OP,
Rättvik, Sverige

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *

Dette nettstedet bruker Akismet for å redusere spam. Lær om hvordan dine kommentar-data prosesseres.