I dag går påsktiden till sitt slut. Under sju veckor har vi i mässornas evangelier levt med lärjungarna under tiden efter Jesu uppståndelse. Det här var tiden under vilken Jesus grundade Kyrkan. Han arbetade med lärjungarna för att få dem att förstå vad det var som de lärt sig under tiden tillsammans med honom ute på vägarna. Han gick igenom skrifterna med dem för att de också skulle förstå att allt redan var profeterat i dem om den väg som Messias måste gå. Den väg som Jesus hade gått. Det var viktigt att lärjungarna förstod allt detta, därför att på dem och på deras undervisning skulle sedan hela Kyrkan vila.
I dagens evangelium är vi ännu en gång med när Jesus kommer till lärjungarna där de sitter gömda och väntar på att något ska hända. Ännu en gång, för samma text ur Johannes evangelium var också evangelium också på den andra påsksöndagen, den söndagen som stängde påskoktaven. I dag stänger texten hela tiden efter påsk. Denna samma text avslutar alltså två viktiga perioder och vi ska börja med att se vad det är som händer i den. Sedan ska vi se vad det betyder.
När Jesus kommer till lärjungarna är det alldeles efter uppståndelsen och de har ännu inte förstått vad det är som har hänt. Än så länge vet de bara att deras Mästare har dött på korset efter sin lidandes väg. När Johannes skriver om detta deras möte med Jesus är han snäll. Han skriver att lärjungarna satt bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Det är hans sätt att säga att de ännu inte kunde tro att det verkligen var sant att Jesus hade uppstått. De kände sig fortfarande som förlorarna och vågade inte visa sig ute. Men när Jesus står mitt ibland dem och visar dem sina sår tror de genast på att det är han och de blir glada.
Lukas berättar också om detta möte i sitt evangelium, men han är inte lika snäll mot lärjungarna. Han skriver att Jesus faktiskt fick jobba på att få dem att tro att det verkligen var han som stod framför dem. Och allra mest tyken är Markus i sitt evangelium när han skriver att Jesus till och med förebrådde lärjungarna deras otro och halsstarrighet. För de hade inte trott på dem som hade sett honom uppstånden och som hade vittnat för dem om det.
Nu är det ändå bara tre olika sätt att säga samma sak: att det var en så otrolig tanke att tänka och förstå och ta till sig, att det tog tid för lärjungarna att våga tro på den goda nyheten att Jesus uppstått från de döda. Visst hade han sagt det innan, men inte heller då gick det att förstå. Ingen hade före – inte heller har någon senare – uppstått igen efter att ha dött. Det var en i sanning en stor nyhet.
Viktigt är att vi lägger märke till att Jesus inte är irriterad på lärjungarna för deras tröghet. Inte hos någon av evangelisterna, inte ens hos Markus. Tvärtom. Det första han säger till dem är: Frid åt er alla. Och sen ger han dem direkt i uppdrag att gå ut och predika denna stora och glada nyhet om uppståndelsen och befrielsen från syndens makt i hela världen med början i Jerusalem. Han ger dem sitt förtroende.
Och Johannes fortsätter sin text så här: Sedan andades han på dem och sade: ”Tag emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden”. Det Jesus gör är en förespegling av det som ska ske senare – på pingstdagen. I dag alltså. Han ger dem sin andes gåva i ett speciellt syfte som bara gäller dem. Han ger lärjungarna gåvan att förlåta synder. Och han gör det för att det är de och deras efterföljare som ska lägga grunden för hans Kyrka i världen. Det är de som ska döpa och predika och förlåta synder. Allt för att de som omvänder sig och tror ska lämna döden bakom sig och gå till livet och i ständig omvändelse och förlåtelse kunna följa Jesus efter.
Det är en förespegling också därför att Jesus gör detta före sin himmelsfärd. Vid den säger han till lärjungarna att de ska gå hem till Jerusalem och vänta på att Hjälparen kommer, den som Jesus ska sända dem från Fadern. För den helige Ande, Hjälparen, var ännu inte utgjuten över Kyrkan. Jesus hade givit lärjungarna en Andens gåva. I dag, som vi hörde i dagens första läsning, utgjuts Anden över alla som var församlade – över hela Kyrkan. Och de fick andra gåvor – en var att kunna tala andra tungomål så att de som var kring dem skulle kunna förstå det glada budskapet på sitt eget språk.
Vad betyder det då för oss att Anden, Hjälparen, är utgjuten över Kyrkan? För i dag är det ju vi som är Kyrkan. Jo, det skriver Paulus om i dagens andra läsning: Ingen kan säga: ”Jesus är herre”, om han inte är fylld av den helige Anden. Det betyder att det är Anden som är i oss som gör att vi kan tro och bekänna att Jesus är vår Herre och som gör att det är honom som vi vill följa. Det är Anden i oss som drar oss till Gud och som håller oss fast vid hoppet att en dag få se honom. Han är Hjälparen. Han är livet i oss.
Anden ger också av en rad andra gåvor. Och vi har alla fått olika gåvor av honom, Hjälparen, för att vi tillsammans ska bygga upp den Kyrka som är vi. För det är så Gud vill ha det, att vi ska vara beroende av varandra och att vi hjälper varandra att gå vägen som är Jesus och som leder hem till Gud. Som Paulus skriver: Nådegåvorna är många, men Anden är densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta. I oss finns en Hjälpare som genom sina olika gåvor för oss samman i ett ömsesidigt beroende av varandra. Det är han som så gör oss till en Kyrka.
Det är vad det betyder att Anden är utgjuten över Kyrkan, över oss. Han bär vår tro. Han ger olika gåvor så att vi söker varandra och tillsammans bygger upp Kyrkan som vilar på apostlarnas grund. Och han är livet i den och i oss.
Henrik Alberius OP, Lund