Jes 40,1–5. 9–11, Tit 2,11–14; 3,4–7, Lk 3:15-16, 21-22

I dagens evangelium möter vi två stora gestalter: först Johannes Döparen, sedan den vars föregångare han är: Vår Herre Jesus Kristus. Johannes mötte vi redan i början av adventstiden och nu, i slutet av jultiden, läser man igen om honom i mässan. I Johannes Döparen kan man se en gestalt som fungerar som förebild för oss dominikaner och alla kristna. Vi alla borde vara Kristi föregångare i världen. Det är vår givna roll som kristna. Det är vår kallelse. Därför lönar det sig att ibland fråga sig om man faktiskt lever som en nutida Johannes Döpare borde leva. Våra nordiska samhällen är döva och blinda inför evangeliets budskap. De behöver verkligen nya Johannes Döpare eftersom kyrkans lära, speciellt i etiska frågor, kritiseras jämt i toleransens och de mänskliga rättigheternas namn. Denna falska tolerans är bara ett yttre skal som döljer i sig den ruttna frukten som inte är av Gud. Vår uppgift är likaså att förkunna Jesu evangelium men å andra sidan får vi inte sätta oss själva i medelpunkten av vår förkunnelse. Det gjorde inte heller Johannes Döparen. Vi måste komma ihåg att det faktiskt kommer en som är starkare och vars sandalremmar vi inte är värdiga att knyta upp. Detta syns i vår apostolat om vi är trogna mot den Helige Fadern och Kyrkans lära och inte låter zeitgeisten göra oss blinda.

Jesus låter sig också döpas av Johannes. Om man tänker på betydelsen som Johannes dop har, är det helt onödigt att Jesus, Guds son, som inte har syndat, låter döpa sig. Det är en gest av absolut ödmjukhet. Han förödmjukar sig på samma sätt som under sitt lidande. Gud kommer också i denna gest till vår mänskliga nivå. Jesu dop är ren ödmjukhet men vårt eget dop var en Guds gåva till oss syndare. Kommer vi alls ihåg betydelsen av detta grundläggande sakrament i vårt liv? Vårt eget dop lade grunden till vårt kristna liv, befriade oss från arvsyndens och djävulens makt och gjorde oss slutgiltigt till Guds barn. Även om många av oss har blivit döpta i någon annan kristen gemenskap, får vi i dag vara glada över denna början till vår kristliga väg som fört oss till Guds egen kyrka.

Nikodemus Heikman, legdominikanerfraterniteten i Helsinki