Predikan för 26:e söndagen under året, årg. C, Luk 16:19-31
Dagens evangelietext blir mer och mer aktuell, även om berättelsen hör hemma i en helt annan tid. Redan för 20 år sedan skrev biskoparna i Svenska kyrkan ”Ett brev om rika och fattiga” och nu höjs röster för ett nytt liknande brev. Flertalet av biskoparna hade tidigare arbetat i fattiga delar av världen och menade att Sverige borde höja sitt utlandsbistånd. Brevet väckte irritation hos näringslivets representanter, som ansåg att biskoparna borde hålla tyst, eftersom de varken var ekonomer eller politiker. Men biskoparna hade vistats bland hungriga människor och de hade läst Lukasevangeliet, vars författare gång på gång skriver om pengar, makt och rättvis fördelning av resurser. Strax före dagens evangelium står det att man inte kan tjäna både Gud och Mammon. I Marias lovsång återger Lukas Marias ord: ”Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort.”
Vi ställs hos Lukas inför kontraster: rika blir fattiga och fattiga blir rika. Stackars Lazarus dör, men blir förd av änglar till platsen vid Abrahams sida. Den rike, vars namn inte nämns, dör också, men inga änglar ingriper då, utan han blir begravd på vanligt vis och måste pinas i dödsriket. Den fattige har fått ett intressant namn: ”Lazaros” är den grekiska namnformen av det hebreiska ”Eleazar”, som betyder ”Gud hjälper”. Ett vackert namn som visade sig vara sant. Säkert inte bara för Lazaros, utan för många andra fattiga, förtryckta och utlämnade, som inte fått någon hjälp från bättre situerade i sin omgivning, men som erfarit att Gud har ingripit, Gud har hjälpt.
Egentligen tror jag att kristna i allmänhet sällan är några hårdnackade typer som vägrar att dela med sig av sina tillgångar. De flesta ger en slant i kollekten och ställer upp för behövande i mån av möjlighet. Intentionerna är nog goda. Men jag tycker att berättelsen säger oss något ytterligare som just har att göra med att klyftan mellan fattiga och rika bara ökar och ansvaret för det ligger hos dem vars materiella rikedom växer. Om den rike står det att han klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. Det är lätt att föreställa sig vad det skulle kunna motsvaras av i dag. Kanske riskkapitalister, folk som förslösar allmänna medel, så kallade shopaholics, människor som lider av ett ständigt behov att konsumera – köpa, köpa, köpa. Det är något tragiskt med den här sortens rika därför att de i längden blir förlorare och olyckliga. Också andra blir förlorare. När pengar och det som kallas marknadskrafter – vad det nu är – tillåts styra allt uppstår girighet, ett sorts strukturellt våld, som drabbar fattiga och utsatta extra hårt, och även miljö, naturresurser och klimat.
Som väl är har kristna upptäckt och reagerat mot den här sortens våld och tillsammans via ekumeniskt och interreligiöst arbete sökt hejda utvecklingen. Vår nye påve Franciskus är här en ledande kraft, vilket är mycket glädjande. När han på Skärtorsdagen tvättade fötterna på fångar i ett fängelse, och senare besökt flyktingar och brytt sig om andra som har det svårt, är det kanske inte i första hand för att visa att han är en påve med medkänsla, utan därför att han i dessa hårt drabbade människor möter Kristus. För detta behöver man inte alls vara påve! I Matteusevangeliets 25:e kapitel säger Jesus det själv: ”Vad ni har gjort för någon av dessa minsta /…/ det har ni gjort för mig.”
Syster Katrin Åmell OP, Stockholm