Festen for Den Hellige Treenighet, år A
I tron har vi tillträde till nåden och är stolta i hoppet om Guds härlighet. (Jfr. Rom 5:2)
Treenighetens namn omhägnar vårt liv, från morgonens korstecken till kvällens, från dopet till graven. Treenigheten är den högsta sanningen i sanningarnas hierarki. Inför Treenigheten hisnar tanken och svindlar, vår andes blick drabbas av black-out. Det är som att titta in i solen.
Låt oss ha modet att se in i solen.
Treenigheten är verkligen, för att tala teologisk språk, mysterium stricte dictum, ett mysterium i strikt mening. Visst har Gud lämnat spår efter sig i skapelsen. Men Guds inre liv, Guds egen intimitet, om den vet vi bara det som Gud har valt att uppenbara för oss genom sin Son. ”Ingen känner Fadern utom Sonen, och den som Sonen vill uppenbara honom för” (Matt 11:27). Gud har inte hållit sig för god för att dela med sig av sig själv, av sitt liv.
Apostlarna bekände Sonen som Ordet eller Visheten som fanns i begynnelsen hos Gud och som assisterade Gud vid skapelsen. Visheten talar i Ordspråksboken (8:27, 30): ”När han beredde himlen var jag närvarande … jag hade min lust och min lek inför honom dag efter dag”. Denna Vishet blev människa i Jesus från Nasaret: ”Jag hade min lek på hans jordkrets, och min lust bland människor barn.” (Ords 8:31). Jesus är den osynlige Gudens avbild (Kol 1:15), utstrålningen av hans härlighet och en avbild av hans väsen (Heb 1:3), som det heter på olika ställen i Nya testamentet. Därför fastslog det första ekumeniska konciliet i Nicea 325 att Sonen är ”av samma väsen som Fadern”, en enda Gud tillsammans med honom, detta som sedan togs upp av Konstantinopelmötet 381 och blev vår trosbekännelse: ”Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern.”
Innan Jesus gick sitt lidandes väg, utlovade han en annan Hjälpare, den helige Ande, som skulle vara med och i lärjungarna för att undervisa dem och vägleda dem med hela sanningen. Han är en egen person i förhållande till Fadern och Sonen. Han ”utgår av Fadern genom Sonen”.
Inom Treenigheten råder en intensiv kärlek. Sonen förhärligar Fadern, men Fadern förhärligar också Sonen, och i dag sägs att Anden förhärligar Sonen. Det är som om de alla sade om varandra i outsäglig beundran och inbördes hedersbevisning: ”Se så fina de är!” Det är de förälskades språk, förhållandet mellan man och kvinna, mellan föräldrar och barn.
Treenigheten är en. Vi bekänner inte tre gudar, utan en enda Gud i tre personer. Ändå är personerna verkligen skilda åt. Fader, Son och Ande är inte bara tre namn för tre aspekter av Gud. De är distinkta men finns endast tillsammans. Som solen, ljuset och värmen. Som luften, vibrationerna och ordet.
Utan att vara tvungen till det har Gud skapat universum genom sin Son, och i sin kärleksfulla plan har han, redan före skapelsen (om man nu kan tala om före, eftersom tiden börjar tillsammans med rummet) planerat oss: Efesierbrevet säger: ”Han har före världens skapelse utvalt oss i Kristus till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek. Han har förutbestämt oss att få barnarätt genom Jesus Kristus och förenas med honom … det beslut han fattat från början, att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och allt på jorden” (Ef 1:4-10). Paulus förtydligar: ”Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans Sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder” och systrar (Rom 8:29). ”Han har räddat oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd, som han skänkte oss i Kristus Jesus redan före tidens början” (2 Tim 1:9-10).
Guds kärlek, den som råder inom Treenigheten, kunde så att säga inte hålla sig inom sig själv utan måste dra in allt i sin sfär. Det kristna livet, vad är det annat än en kommunion med de tre gudomliga Personerna. Dagens evangelium (Joh 16:12-15) handlar om detta: Anden påminner oss om Sonens ord. Vi har inte kapacitet att fatta allt på en gång. Anden tar av det som är Sonens, det som Sonen fått av Fadern. Han ger det till oss.
Vi är verkligen barn i huset, som utan hinder har tillgång till det som är Guds. Vi är Guds barn, Guds arvingar, Kristi medarvingar.
Vi kan gå ut och in i vår Faders hus. Jesus säger: ”Den som går in genom mig skall bli räddad, och han skall gå in och han skall gå ut” (Joh 10:9). ”Allt vad Fadern har är mitt”.
Låt oss också minnas den gode Faderns ord i liknelsen om den förlorade sonen: ”Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt” (Luk 15:31).
Teksten er hentet fra Anders Piltz’ bok ”Som regnet och snön – ett kyrkoår” (Artos Bokförlag Skellefteå 1995).