Festen for de hellige apostler Peter og Paulus

År 1978 träffades Petrus och jag, Petrus, fiskaren från Galiléen och Ylva-Kristina från Sverige. Det skedde på Petersplatsen i Rom, när den nyvalde påven Johannes Paulus II kom ut på balkongen. Plötsligt var det som om historien fixerades i en punkt. Då och nu, Galiléen, Rom och Sverige flöt ihop. Visserligen stämde det stora palatset och den polske påven illa med den impulsive och förmodligen fattige fiskaren Petrus som levde för 2000 år sedan. Men ändå möttes vi alla.

Vilket liv Petrus måste ha haft! Tidiga fuktiga morgnar i båten för att lägga ut nät och dra upp nät. Svärmor som var sjuk men blev botad av mannen som en vacker dag stått där på stranden och kallat Andreas och Peter att lämna näten och följa honom i stället. Förmodligen tyckte Petrus att det lät absurt, men han kunde inte motstå mannen med den kärleksfulla och bestämda utstrålningen.

Efteråt blev Petrus liv aldrig detsamma som förr. Han fick uppleva Jesu undervisning, förklaringen på berget, den första nattvarden, sitt eget svek, den hemska korsfästelsen och till sist uppståndelsen. I berättelsen om hur lärjungen Johannes och han sprang till den tomma graven hann Petrus inte med den yngre lärjungen. Det förstår man om man hört berättas om benen i hans grav under Peterskyrkan. Han hade artros i ena knäet…

Sedan började den tredje etappen i hans liv, svåra beslut och långa vandringar för att bygga upp Jesu kyrka. Vandringen slutade med en brutal avrättning i Rom.

Lika dramatiskt blev den intellektuelle och välutbildade fariséen Paulus liv, mannen med den brinnande själen som först förföljde de kristna och såg Stefanus stenas till döds. Sedan mötte han samme Jesus som Petrus gjort, men nu var Jesus uppstånden. Även Paulus liv vändes upp och ned. Han var tvungen att omvärdera allt han tidigare trott och försöka formulera den tro som han nu fått. Samtidigt vandrade han runt i Mindre Asien och Sydeuropa och predikade evangelium. Uppenbarligen var han inte så framträdande när man såg och hörde honom. Han lär ha varit liten och skallig och haft en svag röst.

Men han bars av en styrka som gjorde att han överlevde skeppsbrott, steningar och all slags misshandel. Hela tiden läste han det som hände utifrån sin nya tro och formulerade det i sina många brev till olika församlingar. Somliga reflektioner har ett sådant djup att det är nästan obegripligt hur han kunnat uppfatta det:

Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom. (Kol 1:15-17)

Paulus dog också en neslig död i Rom. Vi har dessa båda män att tacka för så mycket. Petrus som följde med Jesus och förde vidare allt vad han såg och blev den klippa som Jesus ville bygga sin kyrka på. Paulus som strålade ut budskapet om Jesu död, uppståndelse och eviga närvaro till den hedniska världen.

Påven Franciskus upprepar ständigt att vi ska vara missionärer, gå ut i utkanterna med det glada budskapet om Herren Jesus. Petrus och Paulus kan verkligen visa oss vägen!

Ylva-Kristina Sjöblom, skribent och översättare,
lekdominikan i Stockholm