I dag Trettondedag jul firar vi Epifania, Herrens uppenbarelse. För våra ortodoxa bröder och systrar i tron är det den här dagen som är jul. Det är i dag som de firar Guds människoblivande, inkarnationens faktum. Gud blir människa och visar sig för världen. Han uppenbaras för hela världen.
Säger vi det så undviker vi elegant en möjlig datumkonflikt mellan våra kyrkor i öst och väst. För vi har ju redan firat jul här i väst och det för nästan två veckor sedan. Och två jular kan det ju inte finnas. Visst handlar det om att vi använder oss av två olika kalendrar, tideräkningar. Men vi kan också se det som så att vi här i Västkyrkan delar upp firandet av inkarnationens faktum i två delar, medan Östkyrkorna satsar allt på en och samma dag.
Låt mig förklara. Och till hjälp tar jag den första versen av psalmen Den signade dag som genast kom för mig när jag läste dagens evangelium och som sammanfattar vad den här predikan kommer att handla om. I Cecilia står psalmen under rubriken ”Morgon”, men en bättre psalm att sjunga vid Epifania finns inte. Jag ska läsa den gamla versionen av psalmen för er, för annars blir det inte som jag vill. Och så här lyder då den gamla texten av första versen av psalm 175:
Den signade dag som vi nu här se
Av himmelen till oss nedkomma.
Han blive oss säll, han låte sig te
Oss alla till glädje och fromma.
Ja, Herren den högste oss alla i dag
För synder och sorger bevare.
Orden är ålderdomliga och för att förstå dem ska vi veta att ordet säll betyder flera saker på gammal svenska. Först förstås lycklig, för det blir man av att Gud visar vem han är. Men som ordet används här i psalmen betyder det förklara – må Gud förklaras. Epifania är alltså en första förklaring som senare i Jesu liv kommer att följas av en andra på det höga berget. Att han må låta sig te är enklare. Det betyder helt enkelt: må Gud visa sig, må Gud låta sig ses. Den grammatiska formen – han blive oss säll, han låte sig te – är viktig, också för den här predikan. För psalmversen uttrycker Guds handlande i konjunktiv: må Gud förklaras och må Gud låta sig ses. Vi kommer att se att det som gällde i Julnattens evangelium, det som gäller i dagens evangelium och det som gäller för oss i dag är ett och detsamma. Gud tränger sig inte på. Han kommer till jorden och låter sig finnas av dem som söker honom. Han låter sig mötas. Han låter sig kännas igen. Och till den som känner igen honom ger han alla goda gåvor och sig själv.
Med detta sagt, låt oss återvända till det där med jularna. Under Julnatten läste vi om Jesu födelse. Om hur änglarna sjöng och hur en av dem visade sig för herdarna och sade: Var inte rädda. Ni ska finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba. Herdarna skyndade iväg och fann att det var så. De mötte Gud i barnet och de kände igen honom och sedan berättade de för alla de mötte vad de hade varit med om.
Det vi firar under Julnatten är att Gud förklaras för och låter sig ses först av sitt eget folk, av Israels barn. Och inte nog med det. De första som söker och finner honom är just de som Jesus ger en särskild plats i sitt liv och som han givet oss ett särskilt uppdrag att ta hand om: de fattiga, de som är små här på jorden.
I dag handlar evangeliet om en grupp vise män som söker efter sanningen och Gud genom att tyda stjärnorna. Hur många de är vet vi inte, men traditionen säger att de är tre eftersom gåvorna som de har med sig är tre. Dessa vise och betydelsefulla män kommer från ett fjärran land långt utanför Israels hus och tro. De söker ljuset och följer stjärnan. De finner barnet och de känner igen ljuset i honom och vet att de har kommit rätt. De bär fram sina gåvor.
Under Julnatten låter Gud sig ses av Israels barn. På Trettondedagen låter Gud sig ses av hedningarna. Gud uppenbarar sig så för hela världen och låter sig finnas av alla människor. Det är det som de vise männens besök i Betlehem lär oss. Det är vår frälsning vi firar i dag.
Jularna, ja. Vi delar upp det, medan våra ortodoxa medkristna firar allt på samma dag. För inte var de vise männen ensamma vid krubban den här dagen. Titta på julkrubban här. Vilken tradition vi än tillhör kan vi se att de vise männen och människorna från Betlehem var tillsammans framför den frälsare de alla sökt och funnit och som de alla känt igen som ljuset i natten. Hela världens frälsare tillbes i dag av människor i hela världen.
När Guds mäktiga Ord, som det står i den andra versen av Den signade dag, föddes på jorden då var det som ljus i natten bröt in. Dagen har kommit ned till oss från himmelen. Nu är han oss säll och nu låter han sig te. Och nu är det vi som ska söka och finna honom, känna igen honom och låta honom komma in i våra liv.
Henrik Alberius OP, Lund