2. søndag i det alminnelige kirkeåret, år B

Man visar för varandra: -Han där, han är det. Han själv säger bara: – Kom och se.
Inga förklaringar, ingen argumenation. Bara: -Kom, så får du se. -Kom, jag skall visa dig.
Så fortsätter oändligt en mänsklighetens ringdans;
Jag säger, du svarar.

Ansikte mot ansikte, nej, ansikte till ansikte:
– Kom.
– Ja, jag kommer.

Ja, jag kommer därför att han kallar. Ja, jag kommer därför att han slår an en ton i mig.
Jag kommer för att jag plötsligt inför hans ansikte ser något i mig själv. En glädjekälla, en möjlighet jag inte trodde fanns. Möjligheten att älska, den möjlighet jag inte vågade tro på.

Han säger: – Kom och se.
-Se mig, säger han, så kan du se dig själv, så ser du andra.
Plötsligt kan jag se. Se – jag kan se därför att hans ljus är kärlekens ljus. Bara kärlek kan avtäcka min sanning och världens sanning.
Se – det jag inte vågade se, det jag skämdes för: det jag tyckte var fult i mig.
Men: SE – när jag kommer till honom ser jag att det inte var fult, det var en synvilla, det var en osanning. Hemma hos honom upplöses det förstörda och blir till skönhet.

En gång för längesen kom han gående. Bara då? Nej också nu – genom dig och mig går han. Vad gör det möjligt? – Min tro gör det möjligt. Tron att det är möjligt. Att jag vill tro, det gör det möjligt. Då står han där i mig och säger:
-Kom och se.
Och jag vänder mig om till dig och säger:
– Kom och se. Så bryts världens tyranni och himlen öppnas och ljuset strömmar. I mig. I dig. Mellan oss.

Björn Engdal op
Lund, Sverige