Psykoanalysens fader Sigmund Freud intresserade sig mycket för felsägningar och menade att de är avslöjande. När vi säger fel säger vi egentligen det vi vill säga fast normalt inte vågar — observera att detta är en teori som bör användas med stor försiktighet!
Freud var inte den förste att upptäcka sanningen att munnen förr eller senare obarmhärtigt avslöjar vad som finns i hjärtat.
Redan Jesus säger: munnen säger vad hjärtat är fullt av. Förr eller senare kommer det i dagen, detta som vårt inre är fullt av: aggressioner, bitterhet, hat, men också beundran, ömhet, välvilja, kärlek. Gör tankeexperimentet att någon från morgon till kväll spelar in ditt liv, vad du gör och säger (en ganska långtråkig film, kanske, men avslöjande) och sedan analyserade alla ord och ansiktsuttryck, gjorde en noggrann psykoanalys — ordet psykoanalys betyder själs-granskning. Förr eller senare skulle det avslöja det mesta om dig, kanske genom sidorepliker som du viskat utan att tänka dig för. Det inre omedvetna tar sig uttryck i väl inövade vanor och ovanor. Ytan avslöjar djupet, och djupet visar sig på ytan.
Det yttre, tankarna, orden och gärningarna, avslöjar tydligt vad som finns i det inre, i hjärtats dolda rum.
Jesus polemiserade mot fariseerna och de skriftlärda, som bara tycktes intresserade för det yttre: att människor uppfyllde sina religiösa plikter och beteendemönster. Ungefär som en polis eller parkeringsvakt intresserar sig för att vi respekterar kommunens ordningsregler men struntar fullkomligt i om vi gör det av vackra etiska eller krasst ekonomiska motiv. Lagtexten bryr sig inte om motiven.
Men Guds lag gäller det inre, hjärtat, motivet, intentionen. Gör man det goda bara för att bli sedd av människorna, för att få högre andlig status, för att bättra på sin fromma image, då blir det en frukt som smakar sött men snabbt ger dålig smak i munnen. Jesus, vår lärare i Bergspredikan (dagens evangelium är ett stycke ur Bergspredikan, Matteus kapitel 6), vill upprätta en direkt förbindelse mellan Gud, den himmelske Fadern, Skaparen som ser i det fördolda, och mitt hjärta och samvete, detta som finns i det fördolda. Mellan dessa två fördolda hemligheter skall direktkontakt upprättas, mellan Guds dolda innersta och mitt dolda innersta. Det som räknas är det som utspelar sig där inne. Det yttre, blickar, ord, gester, handlingar — allt detta får sitt värde eller sin brist på värde på grund av de inre motiven. Samvetet, den inre domstolen, avgör vad motiven är. Där ljuder Guds röst, där försvarar jag mig, med Anden som försvarsadvokat. Där fälls domen och avgörs om jag är ansvarig för mina handlingar eller ej. Där blir jag friad eller fälld, oavsett vad som syns utåt. Allt utspelar sig där inne, i djupet, innan det blir synligt där ute, på ytan, på det plan där andra människor iakttar, tänker och drar sina slutsatser och formar sin bild av min image.
Guds lag, det är naturligtvis tio Guds bud, deras förbud och påbud. Vi blir inte lyckliga om vi inte respekterar dem. Men ett förbud kan man respektera, ungefär som man undviker felparkering, av vilka motiv som helst. Att vandra i Guds lag, det är något annat och långt mer genomgripande än att undvika att synda. Det är något positivt: det är att bära Andens frukter, i tanke, tal och handling. Om avsikten är god, blir yttringarna goda. Om det inre är rent är också det yttre rent.
Det är en fråga om att på nytt fyllas med helig Ande i sitt inre, för att bli ett gott träd som bär god frukt.
Den som lever så behöver ingen lag. Där har Guds lag, sådan den förtydligats och levts av Jesus, vår förebild, blivit uppfylld. Lagen, etiken har, med ett modernt ord, blivit interioriserad. Frukterna gör trädet friskt inifrån. Detta kallar Paulus att leva ett liv i Anden. Själva kan vi inte skapa dessa förutsättningar. Att på nytt ta emot Andens gåva och glädje, det är fastetidens syfte, att återvinna inre frid, städa det inre rummet, vidga det, inviga det på nytt som heligt tempel åt den helige Ande, som har blivit utgjuten i oss.
Vi önskar varandra en välsignad fasta. Vi gör det med en bön för fastetiden av Efraim Syriern:
Herre och härskare över mitt liv!
Ge mig inte lättjans, fåfängans, maktlystnadens och de tomma ordens ande.
Utan ge mig, din tjänare, kyskhetens, lydnadens, ödmjukhetens, tålamodets och kärlekens Ande.
O Herre och Konung! Låt mig se mina egna synder och inte döma andras.
Ty du är välsignad i evigheternas evighet. Amen.
Anders Piltz OP