Denna femte söndag i påsktiden berättar den första läsningen, ur Apostlagärningarna, om hur Paulus och Barnabas fullbordar en rundresa till en rad nya församlingar, och till sist vänder åter till Antiochia, platsen för deras avfärd. Under vägen har de manat de nyomvända troende att behålla sin tro och uppmuntrat dem inför oundvikliga svårigheter som kan vänta. De har också fortsatt sin mission, och väl tillbaka meddelar de den lokala församlingen hur Gud genom dem ”hade öppnat trons dörr för hedningarna”. Att hedningarna släpptes in var verkligen en vattendelare – en kontroversiell nyhet för många.
I påsktidens läsningar kontrasteras effektivt konkretionen i Apostlagärningarna mot den betydligt mer hemlighetsfulla och svårtolkade Uppenbarelseboken, som den andra läsningen är hämtad från. Spännvidden mellan dessa texter speglar spänningen i påsken: från det konkreta och påtagliga, Jesu lidande och död på korset, till hans uppståndelses totala mysterium, som får sin förlängning i löftet om allas vår delaktighet i det nya livet. I Johannes uppenbarelse skildras en förnyelse av kosmiska mått: en ny himmel och en ny jord, det nya Jerusalem som kommer ner från himlen. Men inte nog med det: död och sorg, klagan och smärta är slutgiltigt besegrade. Guds tält har slagits upp bland människorna och rösten från tronen säger ”Se, jag gör allting nytt”.
Evangeliet, ur Johannes trettonde kapitel, talar också om fullbordan: ”Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom.” Just därför förhärligas även Människosonen i sin tur än en gång; förhärligandet kan inte annat än mångfaldigas i sin fullbordan. Men evangeliet talar också om förnyelse: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.”
Det är just detta som är påskens dubbla hemlighet: fullbordan och förnyelse. Genom Kristus har också hedningarna blivit delaktiga i det gamla förbundets löften. Men inte nog med det: i honom har det gamla förbundets löften en gång för alla uppfyllts och fullbordats. I Kristus har Guds tält slagits upp bland människorna och det nya Jerusalem redan blivit verklighet. Samtidigt introducerar han ett radikalt nytt kriterium på lärjungeskap: ”Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek.” Det är kärlekens kriterium som är det absolut nya. Det är härigenom som hedningarna kan få del i löftet och som det nya Jerusalem kan bli verklighet. Guds egen kärlek är hädanefter människans nya måttstock.
En lekdominikan