Evangeliet denne 27. søndagen handler om hvordan vi best kan forvalte troens gave til oss, og hvordan Jesus velger å undervise oss om dette, ved å fortelle historien om herren og hans tjener.
Vi forstår imidlertid ganske fort at denne tjeneren var sin herres slave, og at herren derfor ikke så noen grunn til å takke ham for alt hans slit, eller til å behandle ham som en likeverdig. En slave er som vi vet et annet menneskes eiendom, og hele hans liv og hans tilværelse skal bare dreie seg om dette ene; å tjene den som er hans herre. Les videre
Historien om David är värd att berätta. Den är en hel roman. David (namnet betyder förmodligen “den älskade”) var vallpojke, den yngste i en stor skara bröder; detta var omkring år 1000 före Kristus. Han var ljuslätt, hade vackra ögon och ett behagligt utseende. I sitt obegripliga rådslut valde Gud ut just denne vallpojke till kung i Israel. Också hans bröder var ståtliga att skåda, men ingen av dem blev vald av Gud. David kallades direkt från sin fårhjord, och Herren befallde sin profet Samuel att ta fram smörjelsehornet och smörja David till konung mitt ibland hans bröder, och det heter att Herrens Ande kom över David från den dagen och i fortsättningen. David var musiker och poet, och 73 psalmer i Psaltaren tillskrivs honom. När den heliga Arken närmade sig Jerusalem gick denne kung ut och dansade av glädje inför den. Han älskade verkligen sin Gud. Han kallas “Israels ljuvlige sångare”, och hans sista ord var: Herrens Ande har talat genom mig, och hans ord är på min tunga.
