Klockan är halv 4, tidig morgon. Det är mörkt, men inte så länge till. Om en stund syns första randen av ljus vid horisonten. Några fåglar börjar kvittra, en svag vindpust kommer. En ny dag börjar.

Den skapande rörelsen i alla ting  – den kallar vi för Gud. Han är inte en igångsättare av ett maskineri som sköter sig självt. Gud är själva insidan av det skapade, det som bär det genom tiden.

Natten är sinnebilden för vilan. Vi vilar, naturen vilar.

Natten är också tiden för att tro. Livet kan vara som en lång natt, utan ljus, utan glädje.
– Kommer livet att börja om? Kommer det en gryning? Får jag ny kraft?
I nattens mörker behöver jag tro att dagen skall komma. Jag svetsas samman när jag tror.

Ur tystnaden, natten och mörkret skapar Gud liv.

Om vi skall skapa något verkligt nytt, så sker det ur tystnaden. Det gäller också för oss. Så natten är bara en etapp. Vilan är bara en förberedelse. Det som tycks dött är på väg att blomma upp.

Men vems är kraften att lyfta fram liv ur mörkret?
Gud är den kraften.

Hur är då det liv som föds fram i mörkret?
Det är en ny slags vila. En vila i rörelse, rytm skapat ur kaos.

”Då när ingen rädsla längre håller…känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen.” säger diktaren Karin Boye.

Möter vi människor, gör vi saker under dagen utifrån nattens tystnad, vilande i tilliten- då blir livet ett liv i Anden. Det som är splittring och motsägelser bärs fram i vilan som är rörelse i Gud.

Sök inte vilan. Sök vidare bortom vilan. Sök vilan.

Björn Engdahl OP, Lund