7. söndagen “under året” (A), 23 februari, 2014 (3 Mos 19:1-2, 17-18, Ps 103, I Kor 3: 16-23, Matt 5: 38-48)

Ni är Guds tempel och Guds ande bor i er, säger han, Paulus, i 1 Kor 3.

Ser mig om i Guds lokala Sjöblomstempel. Hmm, inte mycket till tempel. Här ligger en massa jagdelar strödda över golvet. Fönstren är igendammade av illusioner och dagdrömmar. Inget rum för Anden att vistas i. Storstädning behövs.

I Matteusevangeliet kommer Jesus med ett städrecept. Tilläggas bör att en stor klick av den helige Andes smörjelse måste till.

Man får en präktig verbal örfil. Genast åker näven fram beredd till att svara med en rak höger.

“Om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.” Det är bara att bita ihop och stoppa ned högernäven i fickan igen.

Någon vill ha min fina nya tröja. Nehej! Det är min tröja! Den har jag köpt för dyra pengar. “Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också.” Sjutton också! Måste jag ge bort även min nya jacka?!

“Vill du följa med mig på en långpromenad? Visserligen ösregnar det, men det är skönt att få luft!” Nej, det vill jag inte. Jag har ont i huvudet och får skoskav av långa promenader, så jag blir hemma.

“Om någon vill tvinga dig att gå en mil i hans tjänst, så gå två med honom.” Jaha, på med skorna och regnkappa. Släpar mig fram i regnet medan den andre ivrigt babblar på om fotbollsresultat från 1956 och mitt huvud värker.

Det sitter en tiggare utanför mataffären och sträcker fram sin pappersmugg, men jag har ingen växel och förresten går inte det inte ihop för mig. “Ge åt den som ber dig.” Motvilligt halar jag fram en hundralapp. Tiggaren kysser mig på handen. Kanske inte så meningslöst ändå.

Någon vill låna min bil. Absolut inte!! Jag lånar inte ut min bil! Bensinen är dyr, för att inte tala om repor och bucklor. “Vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig.” OK, då! Jag ber skyddsänglarna att vaka över min bil medan den är ute på okända vägar.

Hur kunde människan säga och göra så mot mig?? Det kommer jag aldrig över. Hela min yrkeskarriär blir lidande på det, för att inte tala om inkomsterna. “Älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner”. – Här ska tilläggas att jag hellre vill bli hans dotter än hans son, men det hör kanske inte hit. – Mänskligt omöjligt att älska den som förstör ens liv. Utvägen blir att agera som om han verkligen var min allra bästa vän.

I kyrkan finns det folk som man spontant tycker om och gärna pratar med efteråt. Sedan finns det andra som bara vill utnyttja en till att sälja möbler åt dem, skjutsa och ordna med ditt och datt. Dem vill man helst undvika. “Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant”. Suck, det är bara att lämna de trevliga att ha trevligt tillsammans och ägna sig åt de odrägliga.

Sist på receptet står det: “Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.” Där går den absoluta smärtgränsen. Omöjligt. Jag ligger utsträckt på golvet i Guds heliga Sjöblomstempel. Det är alldeles tomt där nu. Det finns inte ens några jagdelar utströdda.

Plötsligt rämnar väggarna. Ett ljus starkare än solen lyser över Sjöblomstemplet. Plötsligt rör sig människor i vita kläder runt mig. Fåglar sjunger och det luktar gott som från ett gästabud. Jag ser Honom.

Jag är nu plötsligt på andra sidan döden. Men det är så det är. Härligheten, det flödande ljuset och den fullkomliga kärleken ser vi först i himlen.

Ylva-Kristina Sjöblom, skribent och översättare,
lekdominikan i Stockholm