Dominikanernas allhelgonadag

Fra Angelicos helgonens dans

En vecka efter Allhelgona-festen har vi den stora glädjen att fira helgonen i vår egen klosterfamilj. Alla okända bröder och systrar som genom tiderna vandrat på den väg som Dominikus öppnade på 1200-talet. Vi har levt med några av dem, vi känner dem och minns dem. Många har levt för länge sedan och vi vet inte så mycket om dem, kanske bara några namn. Alla lever hos Gud, bortom tidens begränsning, de ser på oss med kärlek. De vakar över oss, ber för oss, vill bistå oss idag med sin vänskap, inspiration och uppmuntran.

Ända från ordens början har det funnits nordiska bröder och mycket tidigt även systrar. Jordanus av Saxen nämner i sin Libellus (den första berättelsen om predikarordens första början) ”en nordisk lekbroder vid namn Oderik”. 1217 när Dominikus skingrar sina bröder är han med i den lilla grupp som sänds till Paris.

Klostret i Lund grundas 1221 och redan 1228 finns provinsen Dacia med tre kloster; Lund, Ribbe i Danmark och Visby. Orden växer snabbt 1228 (eller 1234) Nidaros, 1237 Sigtuna och Skänninge, 1239 Skara ,Viborg Århus, Odense, Slesvig i Danmark, Oslo.

På 1300-talet finns ett 30-tal kloster i Norden.

Från den första tiden känner vi några namn: Salomon från Åhus, Nikolaus från Lund och klerken Simon från Sverige.

När det gäller systrarna grundas det första klostret i Roskilde i Danmark. 1281 grundas klostret i Skänninge av Ingrid och hennes syster Kristina. De har kontakt med Petrus de Dacia från Visby, som blivit lektor i Skänninge. Ett tredje kloster grundas i Kalmar, och ett fjärde i Gaunö på Själland.

Vad vet vi om dessa tidiga bröder och systrar?

De är predikarbröder och systrar. De slår sig ner där människorna bor, i städerna och i hamnarna. Ribe – den stora hamnen med vägen västerut. Visby – den viktigaste staden i Östersjöområdet, centralort för missionen i Balticum. De ber, de studerar, de predikar. I det glest befolkade Norden blir det svårt för dem att leva helt som tiggarmunkar, utan egendom. Man är tvungen att äga åtminstone en kolgård och fiskerätt här och var för att själv fånga sin fisk.

Bröderna reser mycket. De unga bröderna skickas till olika universitetsstäder på kontinenten för att läsa teologi. Olof och Finnvid till Montpellier, broder Bo till Köln och till Oxford, broder Henning till Paris, broder Björn kommer direkt till Oxford, Petrus de Dacia studerar i Köln och i Paris.

Varje år under 1200-talet och större del av 1300-talet skickar de sina representanter till både provinsialkapitlet och generalkapitlet som hålls turvis i olika städer på kontinenten: i Bologna, Paris, Barcelona, Neapel, Köln, Oxford, Wien, Budapest osv.

Bröderna är kulturbärare, de förmedlar nya tankegångar, nya riktningar i teologin, nya böcker. När broder Tomas föreläser i Paris kan man efter ett år i hela Europa höra och kommentera det han har sagt!

Bröderna hjälper folk med själavård, en del är antagligen vandrande predikanter. Vi vet till exempel att Bergens konvent skickar ut en broder till Lofoten varje vinter för att predika, fira mässan och sköta själavården. Med de stora avstånden här i Norden kan deras liv ibland vara mycket ensamt. Ett mål för dem är också att bidra till prästernas utbildning. Provinsialen Augustinus (Åke) de Dacia, ger ut den första handboken i teologi här i Norden: ”Rotulus pubilaris”, en praktisk lärobok för präster.

Med Reformationen försvinner alla kloster i Norden och en epok tar slut på ett dramatiskt sätt, men man kan inte helt släcka livet och det som sker i det fördolda vet vi ingenting om. Vilka spår systrarnas och brödernas liv har lämnat i folkets fromhet, i deras andliga liv kan vi inte utforska. Ett liv vigt åt Gud bär alltid frukt. Vi ser bara de yttre skeendena och först hos Gud kommer vi att se hur allting har vävts samman, hur trådarna går genom tiderna. De stora ordnarna kan liknas vid dessa vattendrag som någonstans försvinner i jorden för att sen åter flyta fram flera kilometer längre bort. På 1500-talet stängs alla kloster men efter 400 år har Dominikanerna kommit tillbaka. De första systrars och bröders möda har inte varit förgäves, vi finns här som ett litet tecken på det. Vi är inte många, men vi kan stödja oss på de som varit före oss. Idag tackar vi för dem, för deras trofasthet, deras glädje att förkunna budskapet om Jesus Kristus. Vi känner dem inte men de känner oss och ber för oss.

Syster Veronica OP,
Sankt Davidsgården,
Rättvik, Sverige