Den som hör till sanningen lyssnar til min röst. (Joh 18:37)
I den egyptiska ökensanden har man hittat tiotusentals papyrusfragment från antiken. De har bevarats av torkan från att ruttna bort. Bland kvitton, brevutkast, räkenskaper och annat banalt skräp (men också sopor blir intressanta efter tvåtusen år) fann man en liten lapp som nu förvaras i Rylands Library i Manchester. Det bär den vetenskapliga beteckningen Papyrus Ryl. Gr. 457, eller, vetenskapsmän emellan, p52.
På framsidan uppfattar man de grekiska orden inte någon, ge tillkänna, dö, på baksidan vittna, sanningen, säger till honom.
Lappen är det allra äldsta fragmentet av Nya testamentet, från cirka år 130, och innehåller några brottstycken ur dagens evangelium, scenen med Jesus inför Pontius Pilatus, med andra ord, dagens evangelium. Den lilla lappen är en av de äldsta konkreta länkarna mellan oss och Jesu tankar.
Han som skall döma himmel och jord, levande och döda, står här inför den romerske prokuratorn över provinsen Judéen, Pontius Pilatus, för att dömas till döden. Jesus konstaterar: “Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.” På detta följer Pilatus cyniska, vanmäktiga eller kanske bara trötta fråga: “Vad är sanning?”
Vad är sanning? En fråga som ställs av brottsutredare, förhörsledare, studenter, forskare, av varje människa vid vissa vändpunkter i livet, när man inte längre kan leva på rutin, på andras försäkringar, på mer eller mindre vettiga antaganden, när man kunde ge vad som helst, kanske till och med livet, för en ända liten antydan om svaret, en enda aning om vad som finns bakom alltsammans, om det finns något alls, någon enda fast punkt att hålla sig till när allting är kompakt mörker och ovisshet. Frågan måste ställas, för oss är den en plikt.
Sanningsfrågan är till slut den enda intressanta. Vi kan ställa Pilatus fråga och vända den ut och in, nätterna igenom, till surnande rödvin och tätnande cigarettrök, utan att komma sanningen närmare, men vi måste till slut finna ett svar som duger att leva på och att dö på. Finns det en sanning, har den någonting med min verklighet att göra, är den åtkomlig för förnuftet? Eller måste vi säga med Kant att verkligheten alltid går att fånga, med existentialisterna att den är absurd, med postmodernisterna att världen är en text med bokstäver som inte syftar på något utanför sig själva? Finns det inget utanför texten? Är också de nötta tecknen på p52 inget annat än krumelurer i ökensanden?
Sanningen, den sanning som Jesus säger att han är, den är inte en intressant ordlek som man kan vända och vrida på i filosofiska seminarier. Den uppenbarar sig för den som väljer att bli lärjunge, som väljer att besvara Pilatus fråga genom att gå över till Jesus, ta ställning för honom i rättegången, gå tillsammans med honom på hans vägar, tålmodigt bli förtrogen med hans sätt att tänka och tala och bemöta andra människor. Sanningen i Jesus är både kunnskap om honom (“Detta är evigt liv, att känna den ende sanne Guden och den han har sänt”) och att göra som han gör, att vandra den väg som han vandrat, att leva som han levde. Sanningen är något att praktisera, snarare än något att debattera.
Jesus kommer med nåden och sanningen. Hans sanning är både något att begripa och att göra. Hans sanning befriar. Sanningen lever man i, och detta är frihet. Sanningen har kommit med Jesus, och därmed friheten. Han är sanningen personifierad. Han är alltså svaret på Pilatus fråga. Djävulen är lögnens fader, men den som hör till sanningen lyssnar till Jesu röst. Man kunde kanske säga: var och en som är av sanningen, som lever i törst efter sanningen, kan inte undgå att bli resonansbotten för hans ord.
Ty, för att återgå till utgångspunkten, Jesus inför Pilatus, sanningen inför makten, så utmanar Kristus både tanken och tron. Han uppmanar oss och soldaten som slog honom att använda förnuftet: “Har jag sagt något som var fel, så säg vad det var. Men om jag har rätt, varför slår du mig?” Han inbjuder till tro: “Jag har kommit för att vittna om sanningen, och den som hör till sanningen lyssnar till min röst.”
Sanning är det som går att lita på och leva på. Det man kan lita på, det är något mer än en fråga om ord. Det är en person, Jesus Kristus, som man kan lita på och leva för. Det är inte en blind tro han uppmanar oss till. Han inbjuder oss till att göra en erfarenhet, vårt livs erfarenhet.
Herre Jesus Kristus, du som är sanningen, låt oss i dag inte gå förbi utan att ha uppfattat din röst. Du är världsalltets Konung, men du är också tecknet som blir motsagt. Du är det för mig och alla människor. Du står inför mig som inför Pilatus. Du står inför min fråga: “Vad är sanning?” Vad blir min dom över dig? Skall jag två mina händer utan att befatta mig med din sak, skall jag sträcka mig så långt att jag inte finner dig skyldig till något ont, eller skall jag, trots din ödmjukhet, ditt lågmälda sätt att tala till mig, i dina ord uppfatta den fördolde Gudens tilltal till mig, Guds ord, det skarpa svärdet som dömer mitt hjärtas avsikter och tankar? Herre, låt mig inte stötas tillbaka av din ödmjukhet, att du avstår från maktens språk, att du inte skriker och ropar i gatorna!
Du världens domare, som nu låter dig dömas av mig, döm mig du och benåda mig, låt mig åtminstone för min uppriktiga viljas skull bli värdig att följa dig, att gå över till din sida.Låt mig bli en som inte förvandlar sanningsfrågan till en akademisk fråga eller gör liv och död till en ordlek, en som bara vill stå bredvid och titta på när andra engagerar sig. Visa mig ditt ansikte i mitt livs historia, gå med mig på mina vägar, låt det som sker med mig uppenbara dig. Visa så vad frihet är, när jag blir fri från mig själv för att leva för dig, i sanningen.
Från boken “som regnet och snön – ett kyrkoår” av Anders Piltz, Artos Bokförlag 1995
Anders Piltz OP, Lund