Föredrag vid Lekmanna-dominikanernas faste-reträtt, Lunden kloster den 20. mars 2018 av sr Katarina OP, Rögle kloster
”Jag längtar efter att se dig göra Självkännedomens Cell till ditt hem, så att du uppnår fullkomlig kärlek …”
(Brev T 241)
I dessa föredrag ska vi låta den heliga Katarina leda oss genom sin undervisning. Tänk, vi tillhör ju samma familj som hon!
Hon framhåller ju ofta självkännedomen, och därför låter jag det temat träda fram för oss i det första föredraget. Frågan är ju varför hon betonar just detta så ofta? Jag ska försöka belysa det.
Det finns en nära förbindelse mellan självkännedomen och bönen.Vi kan förvånas över hur sällan Katarina uttryckligen talar om bön i Dialogen, men för henne är självkännedom och bön i det närmaste samma sak. Självkännedomen leder till bön. Genom bönen och självkännedomen erhåller vi dygderna, som är mycket viktiga för att nå Gud. Det skall vi tala mer om i nästa samling. Men låt oss börja med självkännedomen.
Den franske dominikanen Antoine Lemonnyer (†1932), som var en stor kännare av Katarina, säger att ”kännedomen om mig själv i Gud föds i intellektets reflektion, upplyst av tron, och är en nådens gåva. Vi ser genast vår intighet och ovärdighet, och vår naturliga och övernaturliga värdighet … Frukten är ödmjukhet, kärlek, och hat till den oordnade egenkärleken”. Lemonnyer fortsätter: ”självkännedomen är ett ämne som Katarina ständigt återkommer till, och som hon utvecklar med påtaglig glädje och…kraft….de många sidorna som hon ägnat självkännedomen lyser med ojämförlig härlighet som gudomliga ledljus.”
En annan dominikan, italienaren Giacinto D’Urso († 2002), också en stor kännare av Katarina, säger: ”Självkännedomen är… själva grunden i det andliga livet…startpunkten för varje dygd…. En sann grund måste vara säker så att den inte faller offer för djävulens illusioner, stabil så att den består i alla tider och i varje hälsotillstånd. Den måste bero av vår vilja, så att den upprättar dygderna…..Den sanna grunden (självkännedomen) uppehåller faktiskt hela byggnaden av inre dygder, i varje stund och på varje plats.
Vi låter Katarina tala i ett brev: ”Tack vare denna kännedom, ser hon (människan) att hon inte existerar av sig själv, utan på grund av Gud. Hon inser sitt elände och synd/svaghet, tiden som hon uppenbart har förlorat, då hon kunde ha samlat värdefulla vinster. I detta ljus lär hon känna sin ovärdighet och sin värdighet.” (LT 334)
Ytterligare ett brev (T 305), skrivet till påven Urban VI, där hon talar om vad denna kännedom avslöjar för oss om Gud, Hans inre handlande med oss: ”Vi måste lära känna en evig sanning, (en sanning) genom vilken vi älskades innan vi existerade. Var ska vi lära känna denna sanning? I kännedomen om oss själva, då vi ser att Gud har skapat oss till sin avbild och likhet, driven därtill av sin ivriga kärlek. Denna sanning består i att han skapade oss att få ta del i Honom och njuta Hans högsta goda.”
Det handlar alltså både om att få kännedom om sig själv och kännedom om Gud.
Det är en förståndets reflektion. Katarina upprepar ständigt, ”öppna intellektets öga!” Men klarar vårt förstånd en sådan uppgift, utan hjälp av något ljus utifrån? Det naturliga ljuset från vårt intellekt är användbart, och i viss utsträckning nödvändigt, och en värdefull nåd från Gud. Katarina uttrycker verkligen det. Men det är inte tillräckligt. Hon förklarar om och om igen att man måste ha ett intellekt/förstånd upplyst av tron för att lära känna sig själv i Gud.
I ”intellektets öga” måste det finnas en pupill. Pupillen är den den heliga tron, den övernaturliga trons dygd. Detta övernaturliga ljus får vi i dopet, och det fullkomnar förståndet.
Det betyder inte att människan i detta livet får en fullkomlig kännedom om sig själv och om Gud. Men när människan reflekterar över sin erfarenhet i trons ljus kan hon komma till en fullkomligare kännedom om sin fattigdom, och om Guds godhet som verkar i hennes liv. Katarina är angelägen att den döpte använder sig av trons ljus på ett bra sätt, bedömer saker i dess ljus, och svarar genom att älska det goda och hata det som är ont. Enligt henne är det första då att man får kännedom om sig själv och Gud, för kännedomen om Gud erhålls genom kännedomen om oss själva. Hon menar inte att det är möjligt att få full kännedom om Gud i detta livet, men inte heller intar hon en helt apofatisk inställning (dvs. vad Gud inte är). Snarare säger hon att människan kan få veta något om Gud genom medlet av hans aktivitet i hennes liv.
Det är tron som sätter igång förståndet att granska och ödmjuka sig självt, särskilt i tider av frestelser. Men Katarina vill inte att vi stannar vid oss själva och vilka vi är. Hon önskar att vi också reser oss till kännedomen om Gud. Herren säger till henne: ”Själen borde krydda självkännedomen med kännedomen om min Godhet, kännedomen om mig…” Katarina vill att vi lär oss upptäcka Guds godhet. Han som böjer sig ned till oss i vår fattigdom, och ger sin gränslösa kärlek. Hon ber på samma sätt att vi lär oss känna igen vår storhet, sådan den verkligen är: Guds verk och avbild.
Katarinas antropologi
Katarinas antropologi är en beskrivning av människans skönhet, framför allt den andliga, en återspegling av Guds skönhet. Gud skapade människan till sin avbild och likhet. Det är en likhet med Gud som är inpräglad i själens fakulteter: minne, intellekt och vilja.
Guds närvaro i människan är central i Katarinas antropologi. Katarina är betagen i människans skönhet, själen som är skapad till Guds avbild och likhet, och som därför deltar i Guds skönhet. Hon säger att människans skönhet kommer föras till fulländning när hon bär ”kärlekens bröllopsklädnad med Herrens dygder”, då hon förenas med Honom.
Men Katarina väjer inte för skuggsidan i människan, syndens allvar, och behovet av att renas. Egenkärleken, sensualità, är roten till allt ont. Kampen i människan mellan egenkärleken och förståndet är radikal. Men i dopet får vi, som hon beskriver det, en ”kniv att använda med vår fria vilja för att kämpa mot egenkärleken och plantera dygderna”. (D 23)
Ursprung
Självkännedom var ett populärt tema i den medeltida spiritualiteten, som till stor del kom från Augustinus. Men temat var inspirerat av skriften. Katarina utvecklar traditionens element på ett personligt sätt, som får ett praktisk funktion i det andliga livet.
Startpunkten – den ”fundamentala maximen”
Men hur började det då för Katarina? Det vet vi ju säkert alla. Hur Herren uppenbarade sig för henne i en mystisk upplevelse och sade: ”Vet du dotter, vem du är och vem Jag är? Om du vet dessa två saker har du saligheten i ditt grepp. Du är den som inte är, och JAG ÄR DEN SOM ÄR. Låt din själ genomsyras av denna sanning, och fienden kan aldrig leda dig vilse…” (Legenda maior §92, 85)
Detta var den ”fundamentala maximen” – förlovnings-panten – som salige Raimond av Capua, hennes biktfader, uttryckte det. Det blev grundstenen för både Katarinas liv och hennes undervisning, som också kom att utvecklas under hennes liv.
Vi känner igen Guds ord till Mose i den brinnande busken (2 Mos 3). Gud är ”den som är”. Han säger till Katarina att hon är den som inte är. Vad betyder det? Vid roten av vårt vara finns inget som är vårt eget, utan enbart en gåva från Gud. Det uttrycks väl i bibelordet: ”Vad har du som som du inte har fått? 1 Kor. 4:7 Detta är en grundläggande upptäckt, som aldrig får lämna våra sinnen.
Självkännedomens cell
Katarina lär oss att människan måste reflektera över sina erfarenheter inne i sig själv. Hon använder bilden av en klostercell, då hon syftar på platsen för reflektionen. Hon säger: ”Om du ska nå fullkomning måste du hålla ut och förbli i självkännedomens cell, där du lär känna min barmhärtighet i min enfödde Sons blod: då du drar min gudomliga kärlek till dig genom din tillgivenhet (affetto); du drar upp varje pervers andlig och jordisk längtan; då du gömmer dig i ditt hus.” (D LXIII)
Med andra ord, om fullkomligheten inte börjar i självkännedomens hus, så börjar den inte alls. Bilden av cellen representerar själen, men det är svårt att tala om själen som en plats eftersom den inte kännetecknar en enskild del, utan hela den mänskliga personen.
Det är en syftning till själens krafter, speciellt intellektet och minnet. Det viktigaste är dock inte var självkännedomens cell finns, utan de olika begrepp som förmedlas genom bilden. Framför allt ger hennes bild en föreställning om hur det går till. Att uppnå självkännedom är inte en engångsföreteelse, utan ett konstant medvetande om min egen fattigdom och Guds godhet. Detta kommer ur själva bilden, och Katarinas uppmaning att aldrig lämna cellen.
Det handlar inte om att isolera sig, men pekar på självkännedomen som basen för våra handlingar, och utifrån vilken vi gör alla saker.
Katarina förmedlar genom bilden av cellen att kännedom erövras i tystnaden, ensamheten och bönen. Där lär vi oss något, ta emot något. Kanske mitt i frustrationen, svagheten, prövningen eller frestelsen får man reflektera över upplevelsen med trons ljus, ensam med Gud, tyst inför Honom, öppen för att lära det Han önskar lära oss om vår fattigdom och Sin godhet.
Kännedomen om mig själv
Vi upptäcker vår fattigdom, som är en ontologisk fattigdom. Den kan till en början kanske skrämma oss, men den visar sig vara vår stora rikedom, ju mer vi upptäcker den. För den hjälper oss till en ny upptäckt och hållning i livet, där vi tar emot allting från Gud. Den ontologiska fattigdomen kan jämföras med den första saligprisningen: ”Saliga de fattiga i anden, dem tillhör himmelriket”. (Matt. 5)
Författaren och dominikan-brodern Thomas McDermott ser Katarinas undervisning om självkännedomen som en utarbetning av denna första saligprisning. Det är en intressant parallell.
Den ontologiska fattigdomen
Den mänskliga naturen kan verkligen anses fattig. Människan saknar möjligheten att skapa sin egen existens. Hon skulle inte existera alls om Gud inte hade givit henne livet. Hon är oförmögen att själv gottgöra för sin synd mot Gud. Inte heller kan hon själv nå det mål som Gud skapade henne för.
Skild från Gud saknar människan möjlighet att motstå frestelsen att synda. Utlämnad till sina egna krafter saknar hon styrkan, gåvor och möjligheter att leva ett fromt, heligt liv. Människan är beroende av Gud för precis allting. Men hon blir berikad när Han i sin barmhärtighet ger henne det hon behöver – och mer.
Den ontologiska fattigdomen är en upptäckt och ett accepterande av det som är ett faktum: Alla människor är i ontologisk mening fattiga, helt enkelt därför att de är människor. Denna fattigdom upptäcks genom en reflektion av det dagliga livets erfarenheter, speciellt upplevelsen av frestelse. En reflektion i tystnad i trons perspektiv, med avskildhet och bön i självkännedomens cell, då upptäcker man sin intighet: en skapad varelse, syndare, svag, hjälplös. Det är emellertid inte allt, för tomrummet i den mänskliga intigheten fylls upp av Guds godhet.
Människan får också veta att hon är ”Guds älskade”. Att Gud, rörd enbart av kärlek, skapar, uppehåller, frälser, förser henne; kort sagt, Gud kompenserar för alla människans defekter. Allt som människan är, har, och behöver, kommer från Gud som en ren kärlekens gåva. Denna kännedom/kunskap, som själen erövrar då hon reflekterat över en erfarenhet av frestelse, prövning eller svaghet är det som utgör den ontologiska fattigdomen. Den kännedomen kommer inte genom psykologisk introspektion eller vetenskapliga studier, utan genom det dagliga livets erfarenheter. Katarina säger till människorna att vara uppmärksamma på sina dagliga erfarenheter, eftersom dessa är deras lärare. Katarina nämner särskilt några:
1.Händelser utanför vår kontroll
Dessa händelser lär oss om vår otillräcklighet och begränsning. Det blir tydligt, för vi har levt genom att förtrösta på oss själva, och vår egen kunskap. Fadern säger till Katarina: ”Jag ger allt det här för att bereda frälsningen för er; så att ni kan lära känna er intighet, och har orsak att ödmjuka er snarare än att bli stolta. (D CXL, 455-462) Erfarenheten att inte kunna göra det man vill, skapar en frustration, som genom reflektion kan leda människan att upptäcka sin fattigdom.
2.Böjelsen till egenkärlek
Katarina syftar på mmänniskans egen svaghet, som är böjd att göra uppror mot Gud, en pervers lag i hennes lemmar. Paulus talar i Romarbrevet 7:14-23 om ”lagen i köttet”. Han använder frasen då han syftar på människans situation före frälsningen. Katarina använder den för att tala till den döpte, som också måste kännas vid och erkänna sin svaghet. Det betyder inte att dopet inte gör någon skillnad, utan ett antagande att svaghet finns kvar efter dopet. Men efter dopet har människan tillgång till en kraft att göra det goda och undvika det onda. Den kraften är Guds nåd.
Katarina säger att Gud har ”försett” män och kvinnor med denna svaghet (han tog inte bort den efter dopet) så att de kan nå fram till självkännedom. Genom denna spänning mellan ”köttet” och ”anden” kan människan erövra kännedom om sin inneboende svaghet, och sin brist på styrka då hon är skild från Gud. Katarina säger att reflektion över denna erfarenhet hindrar människan att bli högmodig. Istället ödmjukar hon sig.
3.Frestelsens erfarenhet
Böjelsen att synda kan lära människan om hennes ontologiska fattigdom, men det behövs vanligtvis den bredare kontexten av att vara frestad, för att upptäcka denna fattigdom. Därför hävdar Katarina att frestelsen (eller ”kampen”) är den bästa läraren för att uppenbara fattigdomen i människans natur.
I Dialogen säger Herren detta: ”Det finns ingen bättre tid för själen att lära känna sig själv, och att jag är i henne, än under många kamper. På vilket sätt? Jag skall tala om det för dig. Om själen känner sig själv väl, och ser sig själv mitt i kampen och oförmögen att befria sig själv eller stå emot, så att hon inte skulle ha dem…då vet hon att hon är ingenting. Om hon vore något i och av sig själv så skulle hon kunna göra sig av med dessa oönskade frestelser. På detta sätt ödmjukar hon sig med sann kännedom om sig själv, och med den heliga trons ljus ilar hon till mig, den evige Guden, vars godhet gör det möjligt för henne att bevara sin goda och heliga vilja från att samtycka under kampen…”
Frestelsen tillåts av Gud enligt individuella behov, styrka och omständigheter, så att varje individ kan nå en självkännedom. Gud har två huvudsyften med att tillåta frestelsen: 1.att testa och öva dygden. 2. att ge ett tillfälle till växt i nåden. Testet och övandet av dygden ger ett inre kännedomens ljus. Man äger det ljuset i exakt proportion till dygden.
De erfarenheter som beskrivits här är det dagliga livets erfarenheter. Men de leder inte alltid till en insikt om den mänskliga naturen. Det beror på om människan reflekterar över sin erfarenhet i trons ljus.
Kännedomen om mig själv har både ett ontologiskt och ett moraliskt innehåll. Katarina uppehåller sig i sina kommentarer mer på det ontologiska planet, även om hon inte tvekar att peka på personliga synder när det behövs. För henne är självkännedomen inte en fixering vid synderna eller svagheterna, utan ett erkännande av människans intighet som skapad varelse, och syndfullhet då man är en del av den fallna mänskliga naturen. Katarina lärde sig att om hon insåg sin intighet, såväl som det faktum att Guds barmhärtighet ständigt kompenserar för hennes defekter, så skulle hon uppnå fullkomning. Hon ger en trefaldig tolkning av människans intighet: människan som skapad varelse, som maktlös, som syndare.
Katarina använder bilden av ett kärl för att uttrycka människans fattigdom och totala beroende av Gud: Människan tar emot allting från Guds godhet.
Denna kännedom om den ontologiska fattigdomen kan påverka hela vårt liv, om allting görs i ljuset av Guds godhet, och som ett svar på den. Om man accepterar denna fattigdom kan det bli en hållning i livet, inför Gud, andra, mig själv och världen. Detta accepterande är den största gåva man kan finna, för då börjar man älska som Gud, får del i Guds liv och förenas slutligen med Gud.
Del 2 av foredraget publiseres i en senere post – følg med!