7. påsksöndagen, Johannes 17: 20 – 26
I dag har vi lyssnat till tre texter som sinsemellan är väldigt olika. Apostlagärningarna berättar om Stefanos martyrium. Uppenbarelseboken framställer hur den Uppståndnes triumf dömer folken. Och sedan Johannes evangelium som inbjuder oss att ta emot Kristi ord som en bön till Fadern. Men samtidigt är dessa ord Jesu andliga testamente. Och när vi nu befinner oss på tröskeln till Pingst ska vi söka i dessa texter för att finna vad som gör att vi önskar och ber om att få ta emot Andens gåva.
Stefanos. Apostlagärningarna har bevarat det långa tal som han höll för översteprästen och rådet i vilket han anklagade dem för att ha dödat den Rättfärdige. Hans ord ekar av Jesu förebråelse: Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig.
Stefanos är inte ovetande om det öde som väntar honom. Och i det ögonblick när han börjar stenas ser vi honom som den troende vars tro ser det osynliga. Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida. Hans bön är att bli förenad med den uppståndne Jesus som har gått in i sin Faders härlighet. Herre Jesus, ta emot min ande.
Det är denna trons fasta övertygelse som vi behöver be Anden om. Inte en övertygelse som vilar på idéer, utan på en händelse: Kristus som uppstår från de döda. Det är en händelse som har lämnat ett spår längst in i vårt innersta. Detta spår är själva närvaron av den uppståndnes liv ur vilken liv springer fram för oss och för världen.
Heliga Ande, ljusets Ande, skingra mörkret i våra hjärtan. Låt oss ana mer och mer det hopp som den Uppståndne har sått i vår mänsklighets hjärta.
Det är den kristna gemenskapen som har i uppgift att predika detta hopp som en verklighet som kommer att nå sitt mål. Det påminner texten ur Uppenbarelseboken oss om. Och då måste vi som är Kyrkan vara trogna det budskap som Jesus har anförtrott oss. Och det är i att Livets vatten nu flödar för att fritt komma alla till del. Fritt, det vill säga befriat från vår önskan att göra det till vårt. Det är inte vi som äger Livets ord, utan det är Ordet som kommer till oss och lockar oss och uppmanar oss att ge det vidare.
Vi är så kallade att vittna med våra liv om den uppståndelse som har givit världen ett nytt hopp. Därför behöver vi be den Helige Ande om att vi upptäcker mer och mer hur vi ska leva våra liv. Leva våra liv så att det formas av och blir allt mer likt Ordet som aldrig slutar att kalla oss.
Helige Ande, livets Ande, kom och öppna våra hjärtan så att de kan ta emot och uppfyllas av livets evangelium.
Och Jesus själv uppmanar oss att vara det tecken som låter människorna ta emot hans Ord, att tro på detta hopp som han har sått i världen. Och det tecknet är hans efterföljares enhet. I dag ber Jesus sin Fader: Jag ber att de alla ska bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de ska vara i oss. Då ska världen tro på att du har sänt mig.
Dessa ord visar på det samband som finns mellan människornas enhet och deras enhet med Gud. Men nu vet vi att enheten mellan människorna och även mellan Jesu efterföljare inte är självklar. Ändå är det i Kristi anda just den enheten som är frälsningen, den enheten som är ett tecken på att allt skapat är försonat med Gud, ända till att vara ett. Det är denna Jesu önskan som vi måste lyssna till. Det är denna Jesu önskan som har anförtrotts oss – att vara ett som kristna och ett med alla människor.
Låt oss därför be den Helige Ande om att han mjukar upp det som är stelt och låst i oss. För då kan vi med glädje och förvåning få upptäcka att vår nästa kommer oss till mötes.
Helige Ande, enhetens Ande, öppna våra hjärtan för vår nästa. Endast så kan vi bli den nya mänsklighet som är samlad och ett i din kärlek.
Så kan vi nu förbereda oss på att fira Pingst. Genom att se de uppgifter som vår kallelse som kristna ger oss. Genom att våga vittna om vårt hopp och genom att aldrig förtröttas att söka och finna vägen till verklig enhet. Må den Helige Ande vara med oss alla med alla sina goda gåvor i denna uppgift.
Henrik Alberius OP