21. almindelige søndag 2014 

Hvem er Peter? I Mathæusevangeliet kaldes han allerede fra begyndelsen for Peter. Historien er kendt for Jesus allerede fra begyndelsen.

En af de første kaldede

Og hvad er det, der sker med ham i den efterfølgelse, han er slået ind på? Og hvad er meningen med at der akkurat om Peter igen og igen skal fortælles at han faldt, tvivlede, fornægtede…?

Er det at han – den første kirkes hyrde – skal lære det mest centrale af alt for den som gerne vil være kristen: at han er den elskede ven? Ingenting overgår netop det. Det er det vigtigste for enhver der følger Kristus, det vil han frem for noget lære os: Du er den elskede ven. Les videre →

Festen for Kristi legeme og blod, år A

Følgende er et utdrag fra ‘Laude Sion – Sequence for the Mass of Corpus Christi’ i Paul Murrays  bok Aquinas at Prayer.

In Lauda Sion St Thomas underlines over and over again the newness of the eucharistic meal. Christ is ‘the new king’ and, at his table, what is being celebrated is ‘the new Pasch of the new Law’, a meal that brings to the end, once and for all, the old ways of religion and religious practice.

Vetustatem novitas, umbram fugat veritas, noctem lux eliminat.

Now the new the old replaces, truth away the shadow chases, light dispels the gloom of night. Les videre →

Festen for Den Hellige Treenighet, år A

I tron har vi tillträde till nåden och är stolta i hoppet om Guds härlighet. (Jfr. Rom 5:2)

Treenighetens namn omhägnar vårt liv, från morgonens korstecken till kvällens, från dopet till graven. Treenigheten är den högsta sanningen i sanningarnas hierarki. Inför Treenigheten hisnar tanken och svindlar, vår andes blick drabbas av black-out. Det är som att titta in i solen.

Låt oss ha modet att se in i solen. Les videre →

Pinsedag, år A

Manuskript fra 1200-tallet fra St. Albans Abbey ved London

På denne tid fantes der i Jerusalem mange innflyttede jøder, fromme mennesker, som kom fra folkeslag under alle himmelstrøk .… Men da hver enkelt hørte dem (apostlene) tale i sitt eget sprog, skjønte de hverken ut eller inn, og spurte, helt rystet og forvirret: ”Er de ikke galileere, alle disse som taler? Hvordan kan det da gå til at hver enkelt av oss som hører dem, hører sitt eget morsmål? Om vi er partere, medere, elamitter, om vi er fra Mesopotamia, Judea eller Kappadokia, Pontos eller Asia, Frygia eller Pamfylia, Egypt eller Libya Kyrenaika, om vi er innflyttere fra Roma – jøder eller proselytter – eller vi er kretere eller arabere, så hører vi dem forkynne Guds storverk på vårt eget sprog! (Ap 2, 5-11)

Kirkens fødsel er det vi her er vitne til – et historisk mirakel, slik teksten uttrykker det. Les videre →

7. søndag i påsketiden, år A

Vi befinner oss för under dessa dagar i ett tillstånd av stor förväntan. Jesus har stigit upp till himmelen och lämnat oss på jorden, dock inte ensamma, utan med ett löfte om den Helige Ande. Vi väntar på Anden. Denna tid kunde beskrivas som en kort adventstid: Före julen väntar vi på Jesu födelse, nu väntar vi på hans Ande. Adventstiden börjar Jesu fysiska närvaro på jorden, Kristi himmelsfärd är dess slutpunkt. Än en gång lever kyrkan i förväntan, nu på Anden som kommer att vara närvarande i hela Guds kyrka, inte bara på ett geografiskt ställe på jorden så som Jesus under sitt jordiska liv.

Les videre →

Kristi himmelfart, år A

I dag hör vi slutet på Matteus evangeliet, är en kort och lite förbryllande berättelse! Lärjungarna som alla flytt, när Jesus fängslades och ännu inte sett den Uppståndne, beger sig nu till Galileen. De gör det på kvinnornas uppmaning. Kvinnorna har sett Herren och fått ett uppdrag av honom: ”Gå och säg åt mina bröder att bege sig till Galileen. Där skall de få se mig.”

De går till Galileen, där allting började. Där de träffade Herren och kallades till att följa honom. Där de delade vardagslivet med honom, följde honom på hans missionsresor, såg hur han helade människor… Där, på ett berg hörde de hans undervisning om saligprisningarna, de såg honom förklarat… Les videre →

6. søndag i påsketiden, år A

Vi går mot Kristi himmelfart, og søndagens evangelium understreker på en særlig måte hvordan Kristi himmelfart og påske i virkeligheten er to uadskillelige aspekter ved ett og samme mysterium: Jesu vei til Faderen, hans “overgang”, hans påske. Teksten er hentet fra Jesu lange avskjedstale til apostlene i Johannesevangeliet, og er således kronologisk plassert før hans lidelse, død og oppstandelse. I dag leser vi den imidlertid i den tid vi nå befinner oss, i oppstandelsens lys, og da også med henblikk på den fest vi skal feire kommende uke, av Lukas i Apostlenes gjerninger plassert 40 dager etter feiringen av oppstandelsen. Les videre →

5. søndag i påsken, år A

Det er et slikt bilde som dukker opp i hodet mitt når jeg leser Peters formaning i annen lesning for i dag: «… gå selv inn som levende steiner i et åndelig byggverk.»  Å bygge en steinmur på tradisjonelt vis, som den vi ser her, er krevende. Hver stein må velges med omhu og plasseres slik at den er med på å støtte opp de andre. Steinene skal ikke ha én spesiell form – her er det behov for store og små, regelmessige og uregelmessige. Det er trøst og inspirasjon å finne her. Uansett hvor liten eller stor, hvor annerledes eller utilpass jeg kan føle meg, kan det være behov for akkurat meg i det åndelige byggverket. Resultatet kan til og med bli vakkert! Les videre →

4. søndag i påsken, år A

To understand this parable we must consider who the sheep are, namely, that they are the faithful of Christ and those in the grace of God: “We are the people of his pasture, and the sheep of his hand” (Ps 95:7); “You, the people, are the sheep of my pasture” [Ez 34:31]. And so the sheepfold is the multitude of the faithful: “I will surely gather all of you, O Jacob, I will gather the remnant of Israel; I will set them together like sheep in a fold” (Mic 2:12). The door of the sheepfold is explained in different ways by Chrysostom and by Augustine. Les videre →