Kristus Konungens dag (B)

Den som hör till sanningen lyssnar til min röst. (Joh 18:37)

I den egyptiska ökensanden har man hittat tiotusentals papyrusfragment från antiken. De har bevarats av torkan från att ruttna bort. Bland kvitton, brevutkast, räkenskaper och annat banalt skräp (men också sopor blir intressanta efter tvåtusen år) fann man en liten lapp som nu förvaras i Rylands Library i Manchester. Det bär den vetenskapliga beteckningen Papyrus Ryl. Gr. 457, eller, vetenskapsmän emellan, p52.

På framsidan uppfattar man de grekiska orden inte någon, ge tillkänna, dö, på baksidan vittna, sanningen, säger till honom.

Lappen är det allra äldsta fragmentet av Nya testamentet, från cirka år 130, och innehåller några brottstycken ur dagens evangelium, scenen med Jesus inför Pontius Pilatus, med andra ord, dagens evangelium. Den lilla lappen är en av de äldsta konkreta länkarna mellan oss och Jesu tankar. Les videre →

33. søndag i det alminnelige kirkeåret, år B

På den tid skal Mikael stå fram, den store fyrsten som står ved dine landsmenns side. Det skal komme en trengselstid som det ikke har vært maken til helt siden folkeslag oppsto. På den tid skal ditt folk bli berget.

Jesus Kristus har for alltid tatt sete ved Guds høyre.

Da skal de få se menneskesønnen komme i skyene, i all sin makt og herlighet.

La fikentreet tjene som eksempel: når grenene blir myke og treet får løv, da vet dere at sommeren er nær.

Gjennom hele Guds folks historie har profetene, inspirert av den hellige Ånd, forutsagt enten dom, straff og undergang eller håp og frelse. De apokalyptiske bøkene har gitt folket perspektiv i fremtiden men også realisme for den nærværende tid: ingen frelse uten omvendelse her og nå. Dette er blitt utformet i den mest dramatiske kunst, over kirkeportaler på gotiske katedraler og i dikt som Dantes Divina Comedia og Draumkvedet. Les videre →

32. søndag i det alminnelige kirkeåret, år B

Jesus är i Jerusalem, hans lidande och hans död är nära. Det är sista gången han talar till folket och enda gången i Markusevangeliet han talar om de skriftlärda och inte till dem.

Hans undervisning är en varning. Det handlar om att urskilja det som kommer från Gud och leder till livet och det som inte gör det.

De skriftlärda vill synas, bli hälsade och ärade. De drar uppmärksamheten till sin egen person. Hur skall de kunna tro ”som vill bli ärade av varandra och inte söker äran hos den ende Guden?”(Joh 5:44)

Deras långa böner är en lögn, deras hjärtan är inte vända mot Gud, de är självupptagna, förblindade av sin egen förträfflighet och ser varken änkan eller nödlidande omkring sig. Les videre →

30. søndag i det alminnelige kirkeåret, år B

Utenfor Jerikos murer sitter Bartimeus i veikanten. Vi kjenner ham igjen, denne fattige tiggeren, en av samfunnets marginaliserte. I hverdagen blir han gjerne oversett, folk haster forbi uten å verdige ham et blikk. Siden Bartimeus er blind, er han henvist til et liv nederst på samfunnets sosiale rangstige, uten fremtidsutsikter.

Så dukker en av samfunnets kjendiser opp, Jesus fra Nasaret. Han er som vanlig omgitt av en stor menneskemengde som ser opp til ham og vil ha del i det han har å formidle, det han har å gi. Ryktet om Jesus har også nådd Bartimeus, og siden han nå er i nærheten, tennes det et håp hos den blinde. I sin ulykkelige situasjon har han sikkert forgjeves prøvd alle de helbredelsesmuligheter datidens samfunn hadde til rådighet. Når Bartimeus så roper høyt for å tilkalle Jesu oppmerksomhet, blir han dysset ned. Han får innse sin plass på rangstigen og ikke forstyrre en slik berømthet som Jesus. Men Bartimeus insisterer, han er desperat – og han gir seg ikke. Vi kan tenke oss den bestyrtelse det vekker i forsamlingen at Jesus nettopp stopper opp hos ham. For Jesus er den funksjonshemmede tiggeren nettopp en person han selv kan identifisere seg med, han er en av «disse mine minste». Så Jesus ser denne mannens egen verdighet og tar ham imot. Les videre →

29. søndag i det alminnelige kirkeår, år B

Pyramidens spets möter himlen. Den döde farao begravd där nere tycks säga:  – ”Se här, också som död härskar jag och makten är min!”

Illusionernas värld, att förväxla sig själv med Gud.

Nog är det mänskligt att vilja bortse från att man bara är människa. Kanske skall det kort och gott kallas för rädsla?
Blundar jag  tillräckligt hårt, om jag slumrar stilla på min soffa, så kan jag tänka att jag nog egentligen är en god människa. – ”Jag är väl värd att vara hos Gud!” Les videre →

28. søndag i det alminnelige kirkeåret, år B

Er det mulig å gi alt? Det var spørsmålet som meldte seg da jeg leste søndagens evangelium – Markus 10,17-30 – om den rike unge mann.

”Selg alt du eier og del pengene ut til de fattige, så får du en skatt i himmelen. Og kom så og følg meg” – Jesu ord til den rike unge mannen ga gjenklang hos en annen ung mann, Antonius, munkevesenets far (ca 250). Da han hørte dette evangeliet bli lest, tok han Jesus på ordet og vandret ut i ødemarken til et liv i bot etterfølgelse, og ble opphav til Kirkens klostervesen. Ulikt den unge mannen i evangelieberetningen for øvrig – han gikk bedrøvet bort, står det, for han var meget rik. Les videre →

Lesning for 26. søndag i alm kyrkjeår, år B

Er glaset halvtomt eller halvfullt? Dette spørsmålet er meint å måle om du er av det optimistiske eller meir pessimistiske slaget. Ut frå dagens evangelium trur eg Jesus ville sagt at glaset er halvfullt. Han viser ei inkluderande, generøs haldning i det han seier: “Den som ikkje er mot oss er med oss”. Han vernar om mannen som ikkje er av disippelskaren i det han viser til at han tross manglande tilhøyre gjer noko godt i si gjerning. Utan å vite det gjer outsideren noko godt for Guds rike, og det ser Jesus med det same. Les videre →

24. søndag i det alminnelige kirkeåret, år B

Jesus från Nasaret är den mest gåtfulla person som någonsin uppträtt på vår jord. Ingen har copyright på Jesus. Varje tid (ja varje människa) fäller likt Pontius Pilatus domen över honom och tecknar, medvetet eller i förbifarten, sin egen bild av honom. Varje sådan bild kan bara vara en del av sanningen, kanske en grov förvanskning, som säger mycket om tecknaren, inte så mycket om Jesus.

De första bilderna av Jesus, i Roms katakomber, visar en skägglös ung man med kort lockigt hår, den gode herden som vallar sin hjord. När kyrkan blev tillåten framträdde bilden av Kristus som Allhärskaren, Pantokrator, lagstiftaren som mottar de himmelska härskarornas hyllning. Först omkring år 400 standardiseras Kristusbilden. Han blir sådan vi känner igen honom från konsten: med ofrånkomlig blick, kluvet skägg, mittbena, en lock i pannan och en djup rynka mellan ögonbrynen. Under tidig medeltid var Kristus Segraren på triumfkrucifixet, den Uppståndne som förvandlat korset till sin tron och därifrån välsignar betraktaren. Efter digerdöden (ca 1350) blev Jesus plågad, torterad, obotligt sjuk. Kristus på 1600-talet är en muskulös världserövrare, som rör sig hemtamt bland välnärda damer och mondäna herrar. Les videre →

23. søndag i kirkeåret

Denne søndagens tekster gir oss rikelig anledning til reflektere over essensen i vårt kristenliv.

“Si til de urolige hjerter: Vær frimodige, vær ikke redde”, hører vi hos Jesaja – Gud kommer selv og frelser dere! For et budskap – tar vi imot? For hva skal skje: Jo, blinde skal se, døve skal høre, den stumme skal juble og i ørkenen skal kilder bryte frem.

Vi vil jo gjerne bli kvitt plagene våre, forskjellige som de er, men hvordan? Les videre →