Herrens uppenbarelse

Herrens uppenbarelse

'ADORATION OF THE MAGI'I dag Trettondedag jul firar vi Epifania, Herrens uppenbarelse. För våra ortodoxa bröder och systrar i tron är det den här dagen som är jul. Det är i dag som de firar Guds människoblivande, inkarnationens faktum. Gud blir människa och visar sig för världen. Han uppenbaras för hela världen.

Säger vi det så undviker vi elegant en möjlig datumkonflikt mellan våra kyrkor i öst och väst. För vi har ju redan firat jul här i väst och det för nästan två veckor sedan. Och två jular kan det ju inte finnas. Visst handlar det om att vi använder oss av två olika kalendrar, tideräkningar. Men vi kan också se det som så att vi här i Västkyrkan delar upp firandet av inkarnationens faktum i två delar, medan Östkyrkorna satsar allt på en och samma dag. Les videre

Festen for Jomfru Marias uplettede unnfangelse

Festen for Jomfru Marias uplettede unnfangelse

Vierge matinalePave Pius IX fant ikke på et nytt trosdogme da han den 8. desember 1854 erklærte at Jesu mor var uten arvesynd helt fra unnfangelsesøyeblikket.

Han fastslo bare noe Kirken hadde trodd i lange tider, og Østkirken hadde feiret siden 600 tallet. Men det hadde stadig vært teologiske diskusjoner. Thomas Aquinas argumenterte for eksempel i mot, mens reformatorer som Luther og Calvin argumenterte for, Marias rene unnfangelse! Og et av argumentene for, var imidlertid engelen Gabriels hilsen til Jomfruen ved bebudelsen, som vi leser i dagens Evangelium: ”Vær hilset du nådefylte!”, noe man mente var mye mer enn en høflighetsformel.

Ikke uten grunn oppfordrer Kirken oss stadig til å meditere over menings-innholdet i Guds inkarnasjon! Det virker av og til som om troen og tankene våre henger i en litt for overfladisk oppfatning av det faktum at den annen person i Guds hellige Treenighet faktisk ble et menneske slik som oss! For når Guds Skaperord fra opphavet ble menneske, og unnfanges i Jomfru Marias skjød, er det noe ennå mer og mye større enn et mirakel som skjer! Les videre

Forventningsfull ventetid

Lesningar for 1. søndag i advent (år B)

Kjære vener. No trør me inn i adventstida. Endå ein gong har me kome fram til startstreken i kyrkja sin liturgiske syklus. I dag byrjar eit nytt kyrkjeår. Tyder det at me er tilbake på same staden som me var i fjor? Til det kan ein sei både ja og nei. Ja, fordi liturgien gjentek seg, fordi me høyrer dei same bønene frå missalet, me høyrer tekstar med same tematikk som i fjor, sjølv om tekstrekka endrar seg.
Les videre

Albert den Store

Albert den Store. Del av altertavle fra Dominikanerklosteret i Frankfurt, malt av Hans Holbein den eldre

Albert den Store.
Del av altertavle fra Dominikaner-klosteret i Frankfurt, malt av Hans Holbein den eldre.

Albert den Store levde i middelalderens univers. Mange forbinder det med intellektuelt mørke og autoritære bånd, i kontrast til den senere oppblomstringen i renessansen, spesielt innenfor synet på verden og vitenskap. Hellige Albert er et av de fremste eksempler på at det ikke er et korrekt bilde. Han ble født rundt år 1200 i Bayern. Under studiene i Padova møtte han dominikanerordenen og trådte inn rundt år 1223. Ordenen var fortsatt ung, men hadde vokst og representerte et friskt pust, både åndelig og intellektuelt.

Alberts søken etter kunnskap, etter forståelse, begrenser seg ikke til det åndelige, til teologi og filosofi, men omfatter hele skaperverket. Naturen var for ham en genuin kilde til kunnskap og innsikt også om Gud som nedlegger noe av sitt vesen i skaperverket. Noen og hver kan vel bli litt «religiøs» av å kikke opp mot en stjernehimmel i november, eller en vakker soloppgang. Men det er ikke den tilnærmingen Albert tar. Les videre

Ordens Allhelgonadag

Dominikanernas allhelgonadag

Fra Angelicos helgonens dans

Fra Angelicos helgonens dans

En vecka efter Allhelgona-festen har vi den stora glädjen att fira helgonen i vår egen klosterfamilj. Alla okända bröder och systrar som genom tiderna vandrat på den väg som Dominikus öppnade på 1200-talet. Vi har levt med några av dem, vi känner dem och minns dem. Många har levt för länge sedan och vi vet inte så mycket om dem, kanske bara några namn. Alla lever hos Gud, bortom tidens begränsning, de ser på oss med kärlek. De vakar över oss, ber för oss, vill bistå oss idag med sin vänskap, inspiration och uppmuntran. Les videre

Ditt Kors, o Herre, tillber vi

Korsets upphöjelse

Exaltation_Of_The_Holy_CrossDitt Kors, o Herre, tillber vi, och din heliga uppståndelse lovsjunger och ärar vi, ty genom korsets trä blev världen fylld av glädje.

Så sjöng vi i morgonbönen denna dag. Det kräver en kommentar. Att fira en fest för det heliga Korset, det kräver verkligen en förklaring. Korset är för oss katoliker så självklart att vi inte riktigt tänker på vilka associationer det en gång väckte. Korset har blivit en prydnad på väggar, halsband, ringar, örhängen och som tatuering. Men det var från början ett avrättningsinstrument, något ofattbart hemskt, som elektriska stolen, galgen, giljotinen, garotteringsskruven i Spanien eller hjulet som man hängde upp de avrättades styckade kroppsdelar på här i Sverige så sent som 1792. Vem vill ha bilden av en galge på väggen? Les videre

Du lokka meg Gud, og eg lét meg lokke…

Haavar Simon Nilsen OP, St. Dominikus kloster, Oslo

Haavar Simon Nilsen OP,
St. Dominikus kloster, Oslo

Lesninger 22. søndag i alminnelig kirkeår år A

———————————————————–

Under ein middag høyrde eg ein gong ein predikant som sa: «Når eg held tale hos forsamlinga nede i sentrum, då pleier eg å legge nivået på det teologiske innhaldet litt ned i forhold til når eg preikar her i denne menigheten.» Det var veldig få som syntes talene hans var spesielt djupe eller spennande å høyre på, og under kaffien etterpå spurde kameraten min retorisk: «Om han legg nivået på talen ned når han preikar, kva gjer han då? ‘Dikkedikkedikk’?» Les videre

I Dominikus’ fotspor VII – Dominikus’ verk

Helligkåring og utbredelse

Den "nye kirken" i Bologna hvor St. Dominikus nå er gravlagt

Den «nye kirken» i Bologna hvor St. Dominikus nå er gravlagt

Etter Dominikus’ død var brødrene mer omhyggelige med hans bønner og arbeidet han hadde inspirert enn med noen kult, og de brydde seg lite om hans relikvier. Gravmælet de bygde, var beskjedent. Det ble liggende i friluft da arbeidet med en ny kirke i Bologna startet i 1228. Pave Gregor IX ga sin tillatelse til den høytidelige overføringen av Dominikus’ levninger til den nye kirken i 1233, og det oppsto en folkelig kult. Det skal ha skjedd mange undre ved hans grav. Han ble helligkåret den 3. juli 1234 av sin venn pave Gregor IX, som i 1228 også hadde helligkåret Frans. I en bulle datert i Spoleto den 13. juli 1324 gjorde paven Dominikus’ kult obligatorisk for hele Kirken. Dominikus’ bror Mannes grunnla en kirke til helgenes ære i hans fødehus. Kulten bredte seg med dominikanerordenens utbredelse. Dominikus er skytshelgen for dominikanerne og mot feber, som han selv led av. Han er også skytshelgen for Bologna og for astronomer. Les videre