Festen for den hellige Josef

Maria i Bibeln verkar vara en ung, levande, intelligent, positiv och handlingskraftig flicka med förmåga att jubla och vara glad. Men under årtusendena som gått har det fantiserats åtskilligt om henne, inte minst i konsten: Maria som skönhetsdrottning i gips, sorgsen Maria i slöjor på ikonerna. Hon utnämns till drottning av allt möjligt, något som jag tror hon i högsta grad ogillar.

Men fantasierna runt Maria ger en frihet att även fundera över Josef med fantasins hjälp.

Ser ni honom? Han står där i arbetskläder. Ansiktet är lite rynkigt och bränt av solen. De små glittrande ögonen med skrattrynkor runt omkring är de godaste man kan se hos en människa. På sitt enkla vis är han en trygg famn för den som söker hans hjälp, och det tror jag grannar och släktingar gjorde och det har många människor genom historien gjort, inte minst Teresa av Avila och påven Franciskus. Les videre →

Askeonsdag

Every sin, in any meaning of the word, has two sides to it. On the one hand it is some kind of neglect of God’s love – whether a total rejection (and option for something else) as in mortal sin, or simply not expressing your gratitude enough in your daily life as in venial sin – on the other hand all sin involves an attachment to, even an addiction to other lesser good things, the things of this world. Forgiveness of sins deals with the first part – whether it is the miraculous grace of conversion and contrition by which we are turned back to God from mortal sin, or the grace of increasing charity by which we pull ourselves together after venial sin. Les videre →

Herrens uppenbarelse

I dag Trettondedag jul firar vi Epifania, Herrens uppenbarelse. För våra ortodoxa bröder och systrar i tron är det den här dagen som är jul. Det är i dag som de firar Guds människoblivande, inkarnationens faktum. Gud blir människa och visar sig för världen. Han uppenbaras för hela världen.

Säger vi det så undviker vi elegant en möjlig datumkonflikt mellan våra kyrkor i öst och väst. För vi har ju redan firat jul här i väst och det för nästan två veckor sedan. Och två jular kan det ju inte finnas. Visst handlar det om att vi använder oss av två olika kalendrar, tideräkningar. Men vi kan också se det som så att vi här i Västkyrkan delar upp firandet av inkarnationens faktum i två delar, medan Östkyrkorna satsar allt på en och samma dag. Les videre →

Festen for Jomfru Marias uplettede unnfangelse

Pave Pius IX fant ikke på et nytt trosdogme da han den 8. desember 1854 erklærte at Jesu mor var uten arvesynd helt fra unnfangelsesøyeblikket.

Han fastslo bare noe Kirken hadde trodd i lange tider, og Østkirken hadde feiret siden 600 tallet. Men det hadde stadig vært teologiske diskusjoner. Thomas Aquinas argumenterte for eksempel i mot, mens reformatorer som Luther og Calvin argumenterte for, Marias rene unnfangelse! Og et av argumentene for, var imidlertid engelen Gabriels hilsen til Jomfruen ved bebudelsen, som vi leser i dagens Evangelium: ”Vær hilset du nådefylte!”, noe man mente var mye mer enn en høflighetsformel.

Ikke uten grunn oppfordrer Kirken oss stadig til å meditere over menings-innholdet i Guds inkarnasjon! Det virker av og til som om troen og tankene våre henger i en litt for overfladisk oppfatning av det faktum at den annen person i Guds hellige Treenighet faktisk ble et menneske slik som oss! For når Guds Skaperord fra opphavet ble menneske, og unnfanges i Jomfru Marias skjød, er det noe ennå mer og mye større enn et mirakel som skjer! Les videre →

Albert den Store.
Del av altertavle fra Dominikaner-klosteret i Frankfurt, malt av Hans Holbein den eldre.

Albert den Store levde i middelalderens univers. Mange forbinder det med intellektuelt mørke og autoritære bånd, i kontrast til den senere oppblomstringen i renessansen, spesielt innenfor synet på verden og vitenskap. Hellige Albert er et av de fremste eksempler på at det ikke er et korrekt bilde. Han ble født rundt år 1200 i Bayern. Under studiene i Padova møtte han dominikanerordenen og trådte inn rundt år 1223. Ordenen var fortsatt ung, men hadde vokst og representerte et friskt pust, både åndelig og intellektuelt.

Alberts søken etter kunnskap, etter forståelse, begrenser seg ikke til det åndelige, til teologi og filosofi, men omfatter hele skaperverket. Naturen var for ham en genuin kilde til kunnskap og innsikt også om Gud som nedlegger noe av sitt vesen i skaperverket. Noen og hver kan vel bli litt “religiøs” av å kikke opp mot en stjernehimmel i november, eller en vakker soloppgang. Men det er ikke den tilnærmingen Albert tar. Les videre →

Dominikanernas allhelgonadag

Fra Angelicos helgonens dans

En vecka efter Allhelgona-festen har vi den stora glädjen att fira helgonen i vår egen klosterfamilj. Alla okända bröder och systrar som genom tiderna vandrat på den väg som Dominikus öppnade på 1200-talet. Vi har levt med några av dem, vi känner dem och minns dem. Många har levt för länge sedan och vi vet inte så mycket om dem, kanske bara några namn. Alla lever hos Gud, bortom tidens begränsning, de ser på oss med kärlek. De vakar över oss, ber för oss, vill bistå oss idag med sin vänskap, inspiration och uppmuntran. Les videre →

Korsets upphöjelse

Ditt Kors, o Herre, tillber vi, och din heliga uppståndelse lovsjunger och ärar vi, ty genom korsets trä blev världen fylld av glädje.

Så sjöng vi i morgonbönen denna dag. Det kräver en kommentar. Att fira en fest för det heliga Korset, det kräver verkligen en förklaring. Korset är för oss katoliker så självklart att vi inte riktigt tänker på vilka associationer det en gång väckte. Korset har blivit en prydnad på väggar, halsband, ringar, örhängen och som tatuering. Men det var från början ett avrättningsinstrument, något ofattbart hemskt, som elektriska stolen, galgen, giljotinen, garotteringsskruven i Spanien eller hjulet som man hängde upp de avrättades styckade kroppsdelar på här i Sverige så sent som 1792. Vem vill ha bilden av en galge på väggen? Les videre →